har i sig, att stanna upp och se vem en har med att göra.

Att aldrig gå över gräns, och att förstå att om någon gör det, så är det ofint.

Ingen vuxna har en relation till någon andra vuxna, utan ett ömsesidigt utbyte, att bara ge villkorslöst, gör man till ingen annnan än sina barn, och att alla som vill en väl, ger ungefär lika mycket tillbaka som de får, det är inte vuxet att använda upp sig på någon som egentligen bara vill ha, men utan en tanke på att det var någon annan där. Där lär man fel in som barn, om man har någon som har torpederat ens gräns i den grad och utan att känna av, vad de egentligen gjorde. Det är inte vuxet att inte se vem det är som står där. Och inte moget att inte förstå att man inte står kvar där, i möte med gränslösa folk och gränslösa krav osv osv osv, men i bland blev allting väldig långsamt till, även det.

Ingen som vill en väl, vill att en skall få alltför mycket på sig.

Det är egentligen väldig vägledande.

Jag vill inge sitta i något centrum och upphöjas, jsg vill inte vara författare och prata om inga ting. Jag behöver vänlighet, hjälpsamhet och säkerhet. Jag behöver någon som tar bort alla mail ett tag bortsätt från de två per dag som verkligen vill något, jag behöver att någon sköter sidan min på Facebook, ett par månader, så jag inte behöver se nöden och döden varje dag, som hotar ta mig. Jag behöver gå promenader och fika och inte själv, jag behöver lugn blommor och träd, jag behöver någon som tar bort ansvar som nästan har sänkt mig ner, jag behöver egentligen bo på landet i framtiden, där folk är förutsägbara och trevliga, och inte själv, även på landet finns det folk som inte normala, jag behöver känna mig som Ferdinand under trädet, med en övertygelse om alltings normala fortsättning, jag behöver normala folk och normalitet, jag behöver nog djur nära, små barn och gamla folk, vanliga och vänliga.

Jag har inte behovet för strålkastarljuset, att namnet skall stå på löpsedlar, jag behöver i så fall bara prata om biologi, om jag skulle ha pratat offentligt. Jag behöver se lite mera av världen igen, men inte via sociala medier, jag behöver lugn tystnad och harmoni, snälla brev i postlådan och humör, humorlösheten är som den lilla döden, jag behöver fina färger, glada folk.

Ungefär typ, enkla lösningar och ett enklare liv, långt mindre data, konstruktiva enkla fokus, långsamma vandringar, folk som kan vara tysta och prata, god mat, trevliga fik, musik, sång och i bland någon som hämtar och fraktar och ett fullständigt privatliv, att kunna solla och välja, och bara ingen galningar, och då menar jag riktiga galningar, att pyssla tillsammans och folk som delar med sig, lugnt förutsägbart och tryggt. Inte springa efter tågen som redan har gått, och folken, jag behöver de folken som kommer och inte bara går. 

Jag behöver känna mig vett-skrämd mera, jag behöver folk som aldrig skrämmer mera någonsin.

Som plötsligen byter om från det ena till det andra. Och som tycker det är normalt.

Allt det man inte har haft, är nog det man saknar mest.

Och egentligen vill jag lämna detta forumet med, den dagen, allt är tillräckligt.

För jag behöver verkligen inte bara sitta här.