spegel, som inte kräver något, men säger bara: bra gjort, det här va bra nog, utan att kräva något tillbaka. Inte någon ting. Bara, och sedan skall du få en semester nu, och jag tar över, för att jag vet hur du vill ha det. 

Den ni, det vore någon det.

jag har inte 600 som gillar min sida på Facebook, jag vet inte faktisk, om man avrundar uppåt, väldig snällt. Och hur jag använder kunskap? I stort så går det väldig långsamt, särskilt när det är för mycket, det är väldig många ord, jag kunde tänka mig på riktig, att inte fråga någon på en dator, om de är en robot, i stället så kunne jag ha testat med min stickpinne, säger den AU, så är det inte en robot, och skrattar den inte när jag kitlar under foten, så är den sten död.

Jag reckomenderar att återgå till helt innan tekniken kom på sluten av 80 talet, om de säger AU och om de visar respekt, och säger tack och förlåt på rätt ställen så är de fortfarande en människa.

Jag har börjat känna mig som en dator, och det är sorgligt det.

Jag vill inte vara on lined med metall, jag vill vara levande.

mött respektfullheten i tidiga år, så är den inte så lätt igenkännbar, sedan allt kräver referenser, det man inte känner, känner man inte av. Jag sätter så absolut gränser, men till det jag inte känner, känner jag ju inget, det saknas en erfarenhet av något jag riktig har mött, som vore den en gestalt, och in persona. Att inte veta något kallas okunnskap, och jag har bara lite av den som de flesta, det finns inte i läroböcker, det tillhör livserfarenheten, och jag hade önskat att jag mötte den väldig tidig i mitt liv, så jag inte ägde för många blindzoner. Ingen vet något för man vet det. Det man känner kan man lättare säga Ja eller Nej till.