De har slått av strömmen på kontoret, coronan sitter i fönstret och väntar på att släppas in och på Facebook väller det över mig med döande koraller, och en döande jord, medan alla vrålar
CORONA, som vore det hon som tog livet av jorden. Det vore bättre om teven vände kamerorna mot sig själva. Och all style, danstävlingar och sina dryga kjolar, och häller inläda ett program för att träna in begravningsvalsen
för jorden sin, i all anständighet. Just nu ligger vi tunt till, det är ungefär som jag, det hänger i en tunn spindeltråd. Det finns så många unga lediga, det finns så många som hade gjort så mycket
för att få fortsätta, men inget är koordinerat.
För att försöka vara positiv, så ger man aldri upp livlinan, det har jag aldrig gjort, man försöker hitta tråden och man kämper, det
är bara fegisar som ger sig innan. Det är livets lag, att i bland havarerar det, men inte ger man upp häller. Vi är många på samma livlinan och som kämpar för samma målet. Livlinan är linan mellan oss och
fortsättelsen, man ger sig aldrig när man sloss för livet. Och vi kunde inte veta att Coronan kom de flesta av oss, och vi vet inte häller nästa punkten, som vi hoppas leder till överlevnaden, men att den tar knäcken på
de stora bovarana.
Sedan det förtjände det de. Varför? Jo för att de visste!