som

man kan, är säker och bara vet att man har rätt, som gör att man måste, fast man kan bli ensam, förlöjligad, isolerad, ignorerat, det gör inget, sedan jag vet att det är viktig att förmedla, och att det är rätt att förmedla, att man måste förmedla det som är rätt innan det blir för sent. Det är nära ögat, om det inte redan är för sent, men det gör inte skyldigheten mindre. Alla som är upplyste, som känner ett samhällsansvar, för det som finns på jorden, och dem man satte till världen, det finns ingen tvivel i mig, jag vet att jag orineterar mig rätt. 

Till slut spelar det ingen roll vad slekten gör, de får göra det de vill. På sin spets blir det likgiltig, jag skall ju bara leva till jag inte gör det mera. Och att veta att man svek sina egna, det är inte möjlig. Man kan tro att ledare-skribenten i Dagens börskräsch, ursäkta mig, det var Dagens aktiekurser.se också tror han rätt, jag tror inte det, det är andra drivkrafter. De kan vara jättestärka, om de nu kallar dem hedonism eller utanförskap, en måste känna att man kämper för något tillsammans med andra. Jag behöver inte den biten, jag är så påläst, och jag klarar av verkligheten, jag är inte så rädd för den, för det är den jag orineterar mig efter. Det finns andra ting jag är rädd, som övergivenhet, den påvkerkar inte mina åskikter, den bara tar bara grunden under mig, så jag driver omkring med min kunskap, som ett med de smältande isarna nord för Norge.

och klimatarbetet har varit den mest ensamma resan jag har gjort igenom livet, om ingen ger en stöd i den tunga färden, hur i all världen överlever man då. Det är ingen som gillar mina blomster-bilden som jag lägger ut av slekten, inget gillas av slekt och vänner jag hade. Jag tror det är flera än mig som har gjort den erfarenheten i miljö-arbetet. Drivkraften är ju själva sannings-sökandet, överlevelses-instinkten och sina egna barn. Aldrig om en överlämnar det allar viktigaste man fick i livet, för människans våg och vind-system, dvs vi förstör livets och jordens naturliga system. Det är få som förstår vad en hand betyder, när man försöker att simma på öppet hav, styrd av en bild av det och dem man älskar. Hjälplöst lämnat på havet med hål i plastbåten, att klamra sig till, och simmar och simmar med en bild framför sig som heter hopp. Det vore hemskt om bilden försvann, det är den som gör att en ids simma vidare och vidare. Det har inte varit någon lyx, det har varit en ensam färd, utan morotar, fallskärmar eller livbojor, ja det finns andra som håller på med det samma som ger en uppmuntran då och då. Det är bara jag som är uppväxt på smular, som kan simma på typ smulor, som driver förbi i vattenskorpan och av regndroppar ifrån nedbörden, i det fruktansvärda salta havet. Människor har inte förmågan till att klara sig i haven. Egentligen hade jag varit helt skepss-bruten om inte en bild av rätt och rättvisa visar väg, på stjärnhimlen över havet, där jag simmar och simmar för livet.

Detta blir bara som en bild av vad jag upplever, men utan folk som simmar för livet, vore det också hopplöst. Det är bara att simma på vidare, sjunkar man så sjunkar fort har jag förstått.

Och ljudlöst.

Utanför fönstret brygger det upp till en riktig storm.