som

2014 ville inte varit möjligt utan min fars bortgång, han var G eller garanten för hederligheten inom familjen, ingen hade vågat, för han ville sätt rakt igenom det, och satt diagnosen korrekt. Jag liknar på honom och tar tagit för givet att folk är som han och jag, hederliga, hadde jag visst att vi var en del av undantagen, så hade historian sätt annorlunda ut, sedan alla har inte ett sinne för rätt och fel, och kan inte diagnostisera. Vi får vara glada för att han levde så länge som han gjorde.

Apropå Lille Trille som låga på hylle, så spolar vi bandet i revers och hoppas därmed att lille Trilles lagas på vägen upp till hyllan igen och där är hon hel och oförstörd, och allt har reparerats på vägen upp igen, ingen skalbitar ligga strödda och plommen är lika gul och hel och omsluten, och alla små pärlor och topasar, ligger väl bevarde i sina fina skal och gömmen, och hele historian får ett riktig lyckligt slut. Det hade vi alla, och min far blivit riktig nöjda med.

Det är fortfarande min far, trots sin anti-materaia, som är den det gick att ha något förtroende för. Och den hedern ger jag min egen far.

JAg har också undrat om jag har haft för stora drömmar, och har för stora drömmar, med tanke på att Lille Trille aminationen ännu inte har börjat spolats i repris, så då kan man tänka både ja och nej, samtidig.

I dag har jag varit på min sånglektioner, och då kan jag hamna i ett helt annat modus. Det har varit ett liv före det försvann. Et helt liv med en väldig ambitiös norr mann, eller madamme.

heter Muren Av Sartre, och handlar om att inte släppas in och den speglar det meningslösa väntande. Jag har en enorm viljestyrka, jag kunde ha flytta berget, hackat det ned i bitar och bygd upp det igen. Men framgång, beror på om man släpps in, det sitter någon vid precis alla murar och vaktar den. Då lämnar man ganska enkelt, för det är så vissa använder sin position. Livet har enkla lagar, och signalen fångar man fort upp, orättvisa? världen är fulla av dem.

I mina mardrömmar går jag fortfarande på gymnaset, och det var de värsta åren, och inser att min 30 böcker á tusen sidor, inte låter sig göra, redan på gymanset var det för mycket för mig, och i drömmen ifrån högstadiet, så står jag sist i en rad framför en lucka där de delar ut tenta-papper, då jag står sist i kön tar de slut just då jag kommer fram till luckan, och måste lämna utan att få en gång möjlighet.

Sanndrömt? Det beror ju på målet jag hade. Oavsett vad jag hade, så fanns det en gräns.