som

Före eller senare, kommer detta skrivande till att ta slut, det är bara dumheten som tror att allt varar för evig. Jag har sått mina frön, fast jag har lagt ner så mycken omtanke, så ser det redan misslyckade ut, tre dygn efter de är sådda. En fågelholk har jag myglat upp på balkongen, jag tror inte det är så jättepropulärt, men blåmesen har varit där och kollat flera gånger, men när den ser mig, så flyger den bort. Den har genomskinlig baksida, det vore roligt att följa den lilla blåmesen. Den har ett natuligt instinkt mot insyn. Jag förstår den. Jag har växt upp med fågelholkar, det är en medbrakt interesse. Jag har just bränd ner mina potatisar för XXte gång, det är inte konstig, sedan jag glömmer helt till luktsinnet säger till. Det är ultramoderna spis, jag har inte chans på den, den är som en gaskromotograf. Det är ju inte så mycket bättre att få öknamanet Pyromanen, det är ungefär lika hemskt som Sprängaren. Folk måste nu inte glömma bort att jag också är normal, när jag skriver kan jag låta som en riktig tulling, och hade jag fått det utrymmet, så hade jag verkligen kört på den med min Jönsson-liga, och jag hade gillat att satt världen riktig på huvudet. Jag skulle med glädje ha ändevänd den. Eller endevend den.

När jag lyssnar på the Doors, så är det en pågaående personligen tragedi som pågår, jag tror inte jag hade släppt folk så lätt, men den tanken kan också leda till det man kallar ett medberoende.

Man kan försvara sig med att idyllisera sitt missbruk, men se det funkar inte på mig.

Det finns ingen ting å idyllisera med det.

så har jag en så stor öppenhet, den har egentligen kvar, och nyfikenhet på andra männsikor. Överlag tycker jag de verkar så slutna, och jag kan få ett litet schock när de slänger den i ansiktet på en, eller den bara är stängd. Ännu efter alla åren, så kunde man tro att min blir klok av skada. Nejdå, om jag får möjligheten så tickar den gamla, den urspungliga jag fram igen, där jag står kvar med dörrhandtaget kvar i handen, efter de drog den igen. Vissa drag går det inte att ta bort, de ger sig uttryck på andra sätt, i all komedi och tragedi här på jorden, så kan man använda dörren som ett bra exempel. Eller ett dåligt. Folk som möter en med kalda blick, får fram det värsta hos mig. Lusten att reta dem går i gång. Och om det inte går, så inväntar jag tiden. Det är faktisk inte så bra, för som hos Dr. Phil, så finns det dem som verkligen har något att dölja bakom dörren. Det är otroligt så tunglärd man kan bli på vissa områden.

Verkligen tunglärd. För det fattar jag inte av mig själv. Jag kan tro att de skämtar i stället.

Ja på ett godslig sätt.

Som den långa farbrorn.