som

just runt nu barn med inga förebilder eller dem som leder en alldeles fel. Det handlar om identifikation, så som i retoriken, men som liten har de avgörande effekter. Några väljer den som utrotar, någon väljer dem som inte utrotar, och några får vara den som blir utrotad, eller som överlever det. Inga barn har det lätt, förebilder är alltid dem som visar väg och den barnet lägger sin tillförlit till. Plötslig är vi inne i Doktor Phils program. Och man häpnar över människornas villkor. Eller avsaknaden, för I bland ser det bara inte ut.

cirklar, men lager på lager.

Det handlar mycket om före elle efter 10 år. Jag hade en utmärkt självbild, men efter 10 blev den knäckt och jag från då fick brottas med att jag inte var någon okej människa, och jag stod i fara för att försvinna, det var då koncentrationsläger-berättelserna tog tag i mig, och det handlade om mig, där i lägren. Det var ju så att de var lågt skaddade, inte högt, det var ungefär som min självbild, och en kamp började för att inte låta självbilden förgå. Det vill säga att det började handla om ren överlevnad och att hitta en självbild som det gick att existera i. En självbild i ett koncetrationsläger? Tja det var det det gick att jämföra med, det var inte så mycet annat det gick att dra en jämförelse med. De böckerna blev avgörande, för mig, för den vidare självbilden, och för min egen överlevnad. Det har varit svårt att minnas, och de två åren innan är helt svarta, de har hjärnan nog försökt att utrota helt, apropå utrotning och livet före och efter. Stig Dagermann har en novell om att döda ett barn, han har inte planerat det, men grotesk är den ändå: https://sv.wikipedia.org/wiki/Att_d%C3%B6da_ett_barn