som

man gömmer hjärtat sitt, längst bort för kommer något så nära så dör man bara, precis som Balder i norrön Mytologi, det är punkten, och adrig får någon komma dithen att de tar ens liv på riktig, eller hur? Slentriander, går det för många runt och är, eller hur? Det gäller att bita dem av före, häller än efter. Man vill inte har fel folk runt sig. Livet är för kort till att sitta i någon rävsax, resten av det. Ärlig folk som inte är den de är, är verkligen de värsta. Det är ju min åsikt, det finns säkert någon för dem med. Men de skymmer verkligen all sikt i världen. Men jag är häller ingen vårdare, kockerska, och jag kommer aldrig till att heta Ruth, någonsinne, det gäller att hålla folk borta så pass att de inte kommer med damm-trasan, och helst länge innan. Det gäller att ha vakthundar när man ser en damm-trasa komma och det gäller att ha elstaket så man spiddar dem, med en gång en dekektor tjuter när den upptäcker damm-trasan. Det gäller att ha luftvapen och så vidare, den som inte kan hantera damm-trasor själva, får man ha helskydds-utrustning när man ser, som vore det Coronan som kom på besök. Det finnas så många faror. Och damm-trasor på dörren är en av dom. Av folk som inte orkar att röja bort sitt eget damm.

min hjärna också behöver avlastning, och det är där den gör kopplingen från tragedi till komedi, och hela scenen får en annan ljus-sättning. I bland ser inte det ut häller. Men det är långt bättre än att kvävas i någons tragedi. Komedin kankse bottnar i något annat, men det ger en stor möjligheten till att lämna åstedet, som det heter på norskan.

så är en av de mest grymma böckerna som är skrivne i Norge, så är det Hellemyrsfolket, av Amalie Skram, sista meningen i boken är: Från den dagen drack både mannen och kvinnan i Hellemyra. Pojken i historien hette Severin, det var hans föräldrar, och då en den gång bekant av oss, kallade sin son Severin, kände jag obehag och sedan dess har jag varit bekymrad för pojken. Säkert helt utan anledning.