jag

maskarna och i maskarnas tvåfaldighet.

Världens vackrare vandring i dag på Gärdet för att höra på sånglärkan. Ett utsatt område med en rik biologisk mångfald. Det är ju inte deras fel, men de ville ha det sermonisk på slutet och jag är inte med på sermonin, jag tycker inte om tull och är allt för praktisk till det, så då förstörde jag deras sermoni?

Ja visst, med en för andra en obegriplig surhet, det känns som jag blev plaserat i den elektriska stolen, med publik. Jag är extremt praktisk och gillar inte fjant.

Fjant? Ja det tycker jag det är, och därmed förstör de för mig och jag för dem? Ja ungefär och efteråt får jag bota för det med extremt dåligt samvete, varje gång. Jag tycker så lite om sermonier och där jag skall känna av en samhörighet med maskarnas varan.

Så varför tycker andra människor om det? Jag har ingen aning faktisk. En sällen gång känner jag gemenskap med de sabla dumma folken.

I bland kan man undra på meningen med att vandra runt tillsammans med de dumma folken med sina dumma hundar, frisyrer och kläder, seremonien och udda matpreferanser och åsikter. Allt är lika genomdumt.

🌱 

Men då glömmer jag det jag har fått erfara av själva livets storhet.

Jag tillhör generationen som har förstörd mest på jorden, sedan 80-talet kom som ett fult jetflygplan och folken tappade all sin grund under benen, för vad är meningen med att uppleva att allt sönderfaller? DÅ har jag verkligen levd ett helt liv förgeves.

Jag har ju biologi som grund, jag är redan allt för förenad med maskarna, jag behöver känna mig förenad med folken runt mig.

Det är deras frånvaron jag känner, inte maskarnas. Att förenas som människor är det jag letar efter, det är inte maskarnas närvaro jag behöver, jag behöver känna folkens samlas runt en insats.

Tillsammans med maskarna känner jag mig ganska svag. Jag behöver känna någon riktig gemenskap, för att känna mig förenad.

fast det är helt sant.

Min morfar hette Gustav, Gustav Julius, lika gott båda kungligt och kejsarligt.

Musiksmaken är enkel också, jag blir rädd om någon sjunger för högt, jag kan bli nervös av opera, jag är inte så förtjust i dramatik, vill ha det garanterat lugnt, av klassisk musik börjar jag gärna att tråka efter 10 minuter och efter en halvtimme är jag döden nära av syrebrist eller inbillad syrebrist, jag känner mig kvävt och börjar leta efter nödutgångarna, eller så är det det första jag gör, det samma har jag upplevd på teatern, och även i Nidarosdomen höll jag på att dö under någon dödsmässa, ja vem har gjort den nu igen, Bach eller Beethoven kanske.

Ja det är helt sant, jag har aldrig gillat någon dramatik i onödan.