ja visst är vi flesta folk det. Nummer 10 på göra-listan kommer naturen eller klimatet, efter bröllopet till sin kompis kompis. För att att en måste skydda sig själv? Halvhjärtad är också ett problem,
sedan andra är beroende av stödet, fast ingen berättar det för varandra.
För i miljörörelsen är man ingen i sig själv, man möts bara i sak, som ett nummer i reckan, det är inte alla som klarar
den.
Apropå slekten, så har mitt beteende varit att dra mig helt ur där jag inte är bekväm och ta avstånd, då jag har skapat ett jag och dom, fast vi alla är bara mängder av jag, men där är
känslan starkare än förnuftet, och man gör det för att inte såras mera.
Det tredje är att samhälle kräver en speciell kontext för att utrycka miljöfrågor. Den är en teknisk kommunikation,
som jag tycker är livlös, och då kan man undra om man har skrivit förgäves på Facebook, det kan man aldrig veta, sedan det handlar om fjärilseffekten, i vår allas påverkan, just nu.
Det fjerde är
att det under decennier har varit räknat som negativt att vara känslig, dvs förmågan att registrera små variationer utanför sin egen person. Det att ta bort statusen av att kunne känna eller inkänna, är lite av
graven vi har försökt att grava tillsammans.
Känslokylan passar i tidspunkt för att tåla kylan, och fungerar inte när det var dags att kunde känna av situationen och rädda den. Den är som ett kirurgisk ingrep
för just ett moment, där bara det redskap fungerar. Den kräver just den då, för att kunne manövrera nu, och den kräver respekten för det.
Att det är högfärdig sagt, nej, inte om man förstår
att alla behövs, och det beror på efterfrågan? Ja eller vad som behövs just nu.