i

VAd är en fin familj?

Vi skall se närmare på det, punkt för punkt, för punkt, vad kännetecknar en bra famllj, och när den inte längre var så fin, eller aldrig har varit fin???

fallstudier och Dr. Phil, men vår familj hade blivit följetong i fall den kom dit, men som tur var klarade vi att hålla familjen fall utanför offentlig insyn. Ja självklart. Det finns ju anldedning till att hänga med dr. Phil kväll efter kväll, år efter år, sedan jag inte förstod det jag kom ifrån, i dagsljuset ser det inte särskilt bra ut. Och det finns anledning till att aldrig säga till andra vad en kom ur, det kunde börja gå rykten över hela staden, och det var nog det det gjorde i min hembygd, det var bara vi som aldrig fick höra det. 

Fina familjer, vad är det? Vi skyddade den mot skammen, vid att äga andelar i den, och hade inte jag kommit i kläm i den familjen, ville den ha passerat som fin ut ur historian. Med stiliga märkeskläder och glasögon i design, så att ingen såg något alls på ytan, annat än en stänk av rikedommen. Fast min familj inte hade märkeskläder, men fina material var det. Att jag blev annorlunda med att sitta med böckerna om gaskammare 10 år gammal och sedan skulle orientera mig utifrån böckernas världen. Okej då blev jag ungefär den jag blev.

Till ytan är nästan alla välbergade familjer lyckade, de kör i bilen hela vägen och behöver inte korsa andras vägar, de har råd med fina kläder och sedan så lyckades vi alla på våra sätt, att jag då växte upp med sjudkommen PTSD, som jag har förstått först nu, ifrån ung ålder, var det inte alls någon som såg, en som blev introvert är det inte så mycket en behöver att ta hänsyn till.

Att familjen då var vällyckad? Det är där jag ramlar, för att jag trodde den var lyckad, alla familjer har ju sitt, och sedan jag inte kunde se mig utifrån, så verkade familjen rik och välbehållen, lite precis som resten av släkten, ingen sa att inte något var okej, och med de andra i familjen som speglar, så sa de inte precis något som kunde ge en en aning om att den inte var fin. Lojalitet till barnen sina, det är nog definitonen på en fin familj, och att storfamiljen bryr sig om alla barnen, barnen är i fokus och inte de själva.

Att tro att en växer upp i en fin familj, och där inte det avvikande någon gång bekräftigas som avvikande, gör att det normaliserar. Det som avviker, och att ingen inom familjen talar om det som avvikande, gör att elefanten i vardagsrommet blir rumsren, liksom en vanlig familjemdlem, med fina kläser och glasögon, som gör att den till ytan ser alldeles normalt ut.

Och sedan jag som 4-5 årig ramlar in i ptsd, så kan jag inte värdera situationen, utifrån att ha referenser utanför familjen. Långsamt börjar en bild av en familj, som nog hade varit ganska fin i fall någon i familjen tog tag i det på ett väldig tidig tidpunkt, men precis som i dag exieserade det inte något hjälpapparat precis. I alla fall vore det bra om inte samspelet hade fått utverklat sig så tokigt, och att jag faktisk hade haft det bra om jag kom ur hemmet och som liten fick alternativa vuxna. Mor har ju EIPS och min far hade en stor grad av introverthet, men tyckte även att sitta och sluddra eller sladdra, var helt bortkastad tid, han var ju politisk röd, ser ni, och de har ju sina glasögon med, på hur det skall vara. Min mor hade möjligen alltid haft sin EIPS, men med gränser och bra insikt i familjen, ville det varit annorludna. Nu fick hon full frihet i famljen till att etablera alla de mönster, som gjör oss alla till en fallstudie. Om jag inte hade fallit igen i 2017, ville det förbli bara som ett sår i själen.

Personligheten vår, enligt psykologin, är ju bara som en bokstavskombination: https://psykologibysofie.weebly.com/personlighetspsykologi.html

Det var flera saker som löste ut varet och som gjorde att jag kunde känna tyngden av det jag hade inom mig, och alla de höghusen som jag bar på. Jag vill försvara mig, det var inte jag det var något fel på! Men ja visst, jag samspelade som om vi var en normal familj, och jag måtte bli hemma-blind. Jag kunde aldrig värdera min person i relation med någon, det var lite så att rätt var fel och blev rätt, i familjen. Och det fanns inga trovärdiga speglar i den familjen.

Jag har faktisk egentligen inte någon självbild, jag undviker alla speglar, att spegla mig, och anar inte riktig hur jag se ut, vad andra ser och om de ser mig, men hade nog inte trodd att det var i min favör. Från att ha levt anonymt och osynligt, så kände jag mig översynlig igen, då jag föll i 2017, det hela var iscenesatt som på Dramaten, skripten var lika hård som den jag växte upp i, och långt bortanför mitt medvetande.

ramla, så skall det ett schock till, något helt oväntat, något det inte går att förbereda sig på. Att falla ur sin mening och sammanhang, kasam, och svårt med att hitta fotfestet efteråt, den påverkar inte alls förnuftet, inte för mig, men känslolivet, som inte kan hantera det som händer och kroppen tar stryk. Man är ju en helhet i tre delar. Så det är inget fel med förnuftet, men känslolivet slutade att reagera, och då satte det sig i kroppen. Och det är ju för att det finns en gammal sårbarhet. Det är inte något mysko, det hörs så ut, sedan alla bokstavsnamn, låter mystiska, som aliens typ. Men är bara olika sätt att reagera på, och avsaknad av att ha fått stöd nog till att våga reagera, ut ifrån sin egen person.

Jag glömde 30 novemeber, som är World Species Day, jag bruker inte glömma den, men det finns ting som står en ännu närmare, en själv, så ingen är helt oberoende av den egna personen. Inget blir helt objektivt.

Fina familjer? Sedan vi härstammar från någon svavelbakterier, alla ihop, så är vi ifrån den samma familjen, och livet uppstod för 3,6 miljarder år sedan? Eller var det 2,3 miljarder eller 3,2?  Där ser ni, kunskapen sitter inte helt fast häller.

jag var i fina familjen 1 o 2, var det jag som var naiv då? Eller misstog jag mig? Fina familjer är ärliga mot varandra, och baksnackar inte varandra. Respekt är ledordet för fina familjen, inte pengar eller positioner. Naivitet är inte en ogärning, men den kan bli till ett handicap, i det man saknade nog kunskap om vad som var fint.

Jag hade inte inte existerad utan någon av familjerna. Att få döttrar skapade mening och sammanhang, och det är precis så jag upplever det. Att kämpa för miljön är Tigermamman, som går i gång i en. En skaffar inte fina döttrar för att överge dem. Där är kärnan i livets mening och sammanhang, för min del. Men man behöver en sammanhang runt sig, för att orka.

I fina familjer konkurrerar man inte om barnens gillanden, man gillar barnen. Konkurrens betyder att det finns brist på något, och via konkurrens skapar man förlorare i sin egen familj.

Det är ingen fin familj, den dagen man gör det.

Kan en fina familjer hamna i ofinhet, och hamna i fina familjen igen? Ja visst, det är därför en skall ha fungerande stöd utanför hemmet. Det är en samhällsfråga.

Jag har jobbet med frågor som inte är populära och behöver stöd runt mig. Nu fungerar inte besöksräknaren, inte facebook och inte youtube. Är det bara jag som inte fattar hur nätet fungerar? 

Den frågan får vi tar vidare. Jag är ganska kunnig, men aldrig tillräckligt.

är släkten, kulturen, språket, naturen och allt man var van vid.

Jag har ju fått lämna mitt land, språket, folken och släkten och fina familjer; det är fartisk att överge sin identitet, det finns inget utan något. 

På Bagaremossen i går mötte jag Annlaug fråm Norge, hon bor där, jag har inte pratat norsk på åratal, jag har tappat bort allt jag hade. Äntligen fick jag pratat mitt språk, om det som ligger mig närmast. Och hon var ju världens finaste person, plötsligen blev jag till igen. Hon var på min äldsta dotters ålder, och precis som mina döttrar, en jättefin person. Den första riktiga norska personen, ever, känns det som.

Vi behöver kulturen, språket och identiteten, utan att förringa kulturen en kommer in i.

Man behöver få vara DEN man är i grunden, och i grunden finns min uppväxt och allt som var.

Ganska enkelt, och ganska så långt borta.

var högferdig och min mor inte så sindig. Jag har aldrig dömt ut min mor på det sättet, jag har alltid väntat på att hon skall visa upp sitt bästa jag. Men för evig kan man inte vänta på något.

Ingen av oss är supermannen, men något håll måste det vara i en, för att räknas som en trovärdig människa.

Supermannen är en fiktiv figur, och inget realistisk mått.