till

egentligen?

Är det i egna ögon eller i andras man blir till? Jag har gått utrfrån min egen bedömning och vet att jag kan prestera skapligt i utbildningar, dvs att jag kan tillägna mig kunskapar och rekonstruera dem skapligt vid prov och tentor, ja i stort, alltså kan jag något. Skapligt är ju lagom ungefär.

Som barn intresserade jag mig för att läsa rita pyssla och musiken var viktig med rimm och rytmer. Sedan kasserade jag kunskapen som inte bra nog. Man kan ju relatera till verkligt stora konstnärer och man kommer till kort. Musik har jag fortsatt med i kör, där jag tyckte jag var under medel, ritningen la jag på hyllan då jag hade passerad 20, läsningen likeså, jag började skriva enkla verser till födelsedager och liknande, det var lite roligt tyckte jag. Det var för ca 15 år sedan jag började med det. 

Det är fortsatt min självbild, jag kan rekonstruera den kunskapen jag har, skapligt, och det kreativa kan jag skapligt utföra, men bara skapligt. Det är svårt att ändra sina egna betyg, skapliga.

I andras ögon blir en också till, om en tar det in, och vad är det de andra ser? I andras ögon blir man till, men hur många bedömningar behöver man? Och vad gör man åt det. Gömmer sig i skåpet eller under det, så det blir skåpligt?

Man kan inte ändra en självbild över dagen, då havarerar det hela, den skall ju hålla. Den ska också prioritera, och balanseras. I andras ögon blir man till, men sedan är man någon i egna ögon och dessa skall bli till en bild.

Om jag har bedömd mina kreativa förmågor till någonlunda och kanske mina prestationer till någonlunda pluss, och att andra nivån är utom räckhåll, vem är jag då om jag bedöms annorlunda.  Det spelar kanske ingen roll, sedan en måste dras av egen motivation och egentligen det en tycker om, och sedan leder det något vart eller inte.

Varför börjar man på igen med vissa saker, medan vissa sidor tar en aldrig fram igen, kanske vi alla har iboende något i oss som vi kan odla vidare på. Och vi har potential som alltid vill vila i mörkret, men trist blir det om inte några av dem kommer fram och speglas.

Andras ögon är viktiga för en, annars blir en bara fattig.

Fattigare på glädje.

övertydligt budskap blir stort sätt bara misslyckad eller ointressant, musik kan ligga högt över den nivån, budskapen kan vara helt omöjliga att se, fast man kan säkert göra en analys och hamna i skilda världar. Det kan bli till tråkig musik och kortlevande. 

Olika sjangrar, själv är jag lite rädd av mig, och kan bli skrämd när folk sjunger opera med en för hög ljudnivå, fast det är av kvalité. Måste musik alltid vara av kvalité och bara rätt eller fel, om barn inte läser och har tillgång till all typ av litteratur som är laglig, musik och sätt att utrycka sig på, kan de då egentlig utveckla sitt eget tänkande eller så kallad kritisk tänkande, om föräldrarna skall bestämma över deras tillgång till litteratur eller musik?

Om man bara läser rätt litteratur och musik fri i från all så kallad smuts.

Musik kan ses på som en förstärkning av orden, och utrycka det som en vanligtvis inte har tillgång till i samtal och i vardagen, och musiken kan ha betydelse utan orden. 

Musik kan nå förbi vanliga skyddsmekanismer och nå fram hela vägen och rakt till hjärtat.

Apropå det så vaknade jag just nu på min kära soffa av att det var som en pil nådde hjärtat, och jag gick sönder, och det finns det inga ord för i vanliga samtal, det är utanför vad det går att samtala om, men inte utanför musiken. Där finns alla typer av sånt som en aldrig får sagt eller som andra accepterar att blir sagt.

Kanske videon under bara är reklam för underkläder inpackad i musik. Ett lätt sätt att sälja kläder på, då den omärkligt går hem.

utbildningssystem, kulturskolor och kultur, som en kan få del av oavsett.

Har en då också sn skyldighet i att ge igen för det man fick? Tillägnad kunskap som en aldrig använder, utrycker eller simpelthen bara låter gå gå åt fel håll. Att vi fick möjlighet till att tillägna sig kunskap och att vi kan förmedla den vidare bland annat som musik, är det då också inte naturlig att en ger denna vidare? 

Att känna sig för underlägsen eller överlägsen till att ge vidare en slags arv eller gåva som en fick möjlighet til att tillägna sig, och vilka forum delar man den i. Gatumusikanter är det hellågt, eller har det en betydelse, och var blev varmansens naturliga sätt att utrycka den och när tystnade folk i kroppsspänningar, sedan det var trädemöllan som tog över utrymmet.

varit helt avgöranda, på riktig, jag har använd den som identifikation, tröst och ett sätt att uppfostra mig på, annars hade jag inte haft någon. Alf Prøysen var en av de viktigaste som barn, innan reportoaret blev brett och stort. Vem tycker egentligen om Morgen Kane, norsk kiosklitteraturhjälte?

Utan honom hade jag kanske inte kommit vidare, i hans ensamma färd på prärien, eller var det nu var.