Och Jag, och Alla och Envar's

är försommartiden 2019.

Men jag måste medge att jag är en känslomänniska, det går långt in med folk som ignorerar, som anväder mitt överskott, som inte vill veta av mig, som tror att jag har andra motiv än jag har, som jag känner trampar, som jag känner misstolkar, utan att ge en chans till att vilja tolka i bättre mening.

Men sedan reagerar folk, de känner mig inte, och några kommer inte till att tycka om den jag är.

Men det är bra att folk säger till när jag trackar över gränser, häckar och privat område, annars hade jag aldrig vetat var gränsen, häcken eller den privata livet, går. Särskilt uppskattar jag dem som säger till på ett bra sätt. Jag kan sörja över det, men vissa kommer aldrig att tycka om en.

Och jag är sakorienterard och tycker saken och barnen är viktigare än mina känslor. Vad jag känner är mitt, och vem ville inte ha kvar jorden i minst möjlig ofröstörd utgåva?

För det var DET och inte JAG det handlade om i framtiden. 

förbi midsommartid och för att ta saken på allvar i denna förmörkade okunskapens tid, så lever vi mitt i klimatändringarnas tid, och överlever inte på sikt om inte systemet, som drivs runt av pengar, havarerar ganska fort, och all den onaturliga välstånden. Vi har haft supervärme redan före midsommar. Blommar träd och naturen, drivs fram som levde de där redan naturligt i ett inglasat drivhus på grund av växthuseffekten, vi får en invasion av invisava artar från söder och invasion av vissa artar som uppträder i ovanliga mängder. Skogsbränderna kunde jag igen följa från tågresan. Naturen äger naturlig N för Nemisis, den säger inget medan vi utplånar den, men sedan var den vår trygghet, så när vi har tömt den, och det gör vi i vårt välståndsbegär, så slår det tillbaka med oanad kraft, sedan naturlagarna har varit i ominligs tider, och vi är så betydelselösa att det kan ta ett sekund av jordens historia att bli av med oss. Girigheten vill till slut förlora.

Och på teven pladdrar de om sport, som vore stort på riktig.

Och skamlöst glömmer och gömmer de bort, vår kollektiva skam.

Jag saknar helt traditionen, och står lite förvånad och ser på det, så då blir det inte så grodorna. Det lutar mers åt Mexico. På kursen mån - tors, satt vi fyra runt et bord och folk pratade om när de vile ha levd och vilket miljö. En ville ha levd på slutet av 1800-talet och en ville ha varit nybyggare i USA. Spontant från min sida, och jag blev förvånad av det jag sa, Zorro eller Spindelmannen. Ja sedan jag var 10 var det kanske drömmen, den ensamma hjälten som röjer upp i världen. Lite komik över det är det. Det finns få som egentligen är så social som jag, som behöver folk så mycket som jag; superkrafter och superlimm saknar jag helt, jag har inte förmågan överhuvudtaget klättare på hus eller på berg, och om vi tar skalan: ömhjärtad till hänsynslös, så ligger jag långt åt ömhjärtad hållet. Jag saknar mycket av de mörka känslorna, eller dem som räknas som mörka som avund, hat och skadeglädje. Om jag vore superman så måtte jag känna motståndaren. De mörka känslor kan vara en resurs, om man lära sig att hantera och reglera dessa käsnlorna, annars kommer de att vilja skada på riktig. Ilskan äger jag också, men troligen låter det komisk, när jag blir illröd i huvudet, benen darrrar och allt som kommer ut blir på norskan, sedan jag just då har glömt hela det svenska språket och att räkna till tio på svenskan eller norskan.

Apropå midsommarkransar, jsg är väldig fingerfärdig, så sedan tidig barndom har jag kunde blomkransar, för att ha i håret, jag kan det troligen fortfarande, det är fakta och jag tycker väldig mycket om blommor, så det är bara att mata in beställningar i weblådan, som snart skall omgöras till Bolaget. ☺️

Före 6 i morse, ja jag kom hem efter 24 i natt, SJs problem gjorde att jag nog så vitt hann T-banan, men bussen hade slutar gå, ca 3 timmar för senad, så drömde jag att någon sa till mig, att någon jag kände någon gång, hade bytt namn till Bror Åke och att han var på teven, det tog nästan två timmar att fatta att det bara var en dröm.

om en alldeles vanlig torsdag och resan med SJ vidare från Linköping. 

På perrongen ensam med min lilla resväska, ja den som fanns kvar, och Fjällrevensäcken blå, med ett rött hjårte som blinkar om en trycker on, och som inte blinker mera om en sätter det off, och som jag fick av min mor. I en hel vecka gick jag runt konstigheten innan jag kom på ett sätt att använda det på. Det kom i posten i vintras. Vi är uppfostrade till att inte slänga något, i alla år jag kommer i håg, hade kärnfamiljen ingen sophämtning. Och skammen hade nog kommit på om jag nu skulle ha försökt slänga det. Så det gjorde jag inte. Jag kom ifrån faunistikkursen och i väldig god tid, som alltid för att inte missa tåget, alltså kom jag två timmar innan. Och ungefär precis då tåget skulle gå 17.25 klev vi på och där satt vi. Men sedan sa SJ att det hade varit en olycka mellan Norrköping och Linköping och att vi måtte lämna tåget och ingen ny information. Det fanns bara inga ny information, men en gubbe sa att alla tågen stod och att de kom till till att stå, och bara inga gå hela kvällen och han jobbade inte för SJ. Sedan insåg jag att jag måtte ta buss till Stockholm, alldeles själv insåg jag det, och då jag frågade en bussjåför sa han att då måtte jag ta en ersättningsbuss, men bara inga sa vart den gick ifrån. 

Historian fortsätter kanske i morgon, men nu sitter vi fast i ett nytt SJ tåg i Norrköping, dit en ersättningsbuss gick till ifrån Linköping, närmare 20.30, och SJ tåget ifrån Norrköping som kanske går vidare eller kanske inte. Och klockan är 21.30. Att jag träff hundraåringen och hans 80-åriga dotter som skulle åkt vidare från Linköping via Stockholm till Narvik, klockan 20.30, får ni kanske höra mera om i morgon eller inte höra mera om i morgon.

Om skammen skall ha en funktion, så måste någon känna den, utan den går det också åt skogen.

Att äga ansvarskänslan baseras på ett inre fungerande känsloliv, där skammen är den viktigaste känslan för att kunne orientera sig. Eller kanske bättre sagt, omorientera sig.

i Linköping går ett par, han är stor och bär på en liten resväska, hon bär runt på en gigant. Är det skamlikt är det kärlighet eller egenkärlighet eller bara väldig praktisk för mannen.

Var blev det av denna stora kärleken som alla väntar på, det går inte att vänta? Sedan hela lösningen är att ge kärlek? Till någon som äter upp den? Och sedan är det ett nederlag att visa kärlek? Det gäller att hålla på kärleken så att ingen snor den?

Om en inte tror på kärleken? Bara den egna och sedan leter en upp en som kan älska sig lika mycket som den älskar sig själv. Om alla äger egenkärleken men inte mera, eller kärleken på villkor: om du älskar mig, se så, då skall jag älska dig.

Och i kontraktet stod det, jag älskar dig i fall du bär gigantresväskan i godo och i ondo dagar, tills resväskan skiljde oss åt.

alla känslor?

Den är i alla fall otrolig viktig, annars vore vi alla trofé-jägare.

För vissa kan känslan kännas självutplånande, för mig har den bara varit självreglerande. Den står i samklang med moral och samvete, och kan vara eller bli en riktig bra guide.