På

gå tillbaka till den tiden då jag vandrade i fjällen, jag saknar verkligen tiden då jag rörde på mig. Att gå i imma och dimma på fjället? Ja då kan uppleva att gå bredvid två utgångar, där bara den ena leder tillbaka. Det kan upplevas läskigt att vandra i dimman så man tappar bort turistföreningens röda T-märkning. Jag och Heike (läraren på skolan satte ett rött sträck under Jag, när jag satte mig först, men jag har aldrig klarat att stoppa med det) hon som ger mig alla kvalitetsböckerna (hon är nog ganska så intellektuell) utan att det har präglat henne negativt, gick i Stølsheimen som småbarnsmödrar. Det var schreck i fjällen. Det skulle vara en enkel rutt på fyra dagar, det blev hemskt, med 1000 meters uppåtvandirng den första dagen, och där uppe undrade jag på om döden kunne vara nästa stopp, och det var just det den boken jag fick av henne sommaren 2017 (ca 20 år efter vår fjäll- vandring) handlade om, fast det var i Alperna. Tänk att försvinna spårlöst i skoddeheimen, norskt ord för dimman i fjällen, och utan att någon fick nyss om att jag någon gång hade levd på riktig. Ångesten över att inte ha satt någon spår i livet, som betydde någon skillnad, för någon. Ångesten över att vara överlämnad till ett okänd öde, som bara dimman där uppe skulle vilja avgöra. Peridovis så såg jag inga T, och navigationen var styrd av en innre drift mot önskan att överleva ett tag till. Bara ett tag till. Ett tag till.

övermodet och svårmodet, skall bli till rent mod.

Det är nog mina ytterpunkten, pga av en optimistisk och orädd natur, som på grund av något annat övergår till svårmod eller missmod. Och hur fixar man det? Det vet man ju inte helt, men jag behöver polare i rörelsen. Att leka blindabock är att odla på motgångar. Det är ju inte bara att skaffa sig nya polare, men okej det börjar där. Att gå i okänd terräng i fjällen är också farlig, Fjällvättregel nummer 5 säger: Lägg aldrig ut på tur, utan att ta känd mans råd, ja eller kvinna. Fjällvettregeln blev lite omskriven. Men kärnan är att man måste känna landskapet en skall färdas i, om en vill gå hela rutten, eller ruta, på norsk. Rutten på norska är bedärvad mat. Så då har jag inte börjat än, och sedan känner man aldrig sin färd, före man har gått den hela vägen.

Att jag har gått en bit redan? Ja visst men jag behöver använda fjellvettregel no 5 för att komma vidare. Och där börjar eller avstannar just den turen.

får hjälp. Anna och jag hjälper en äldre dam, som har stroke, och nu behöver hon hjälp.

Ungefär så illa kan livet bli när man förlorar sitt fäste och en åker ifrån sig själv och ut i de okända sfärer. Mycket av min roll i livet har varit att hanka dem och det tillbaka till klotet. Ansvar utan gränser. Och ansvar tycker jag om, om det är lagom.

Jag har sätt på dr. Phil, och ser hur man kan landa vart jag är, det vill säga att känna ett övergripande ansvar. Anledningen är att jag var för duktig på ansvar, men det var meningen att det stannade där i en viss avstånd från backen. Det var inte meningen att det skulle kännas oändligt, och att rymdplaneter skulle sökas i rymden för att ställas på sin plats.

Några har sett mig nu, och en dag vacker dag vet jag hur det ser ut i Rymden. 

Det är en typ av ordning där.

Vi försöker hjälpa Berit, då hon är på väg att rymma ut i rymden, men jag hoppas hon landar på jorden igen. Hon är en fin människa och de hör ju hemma här på jorden. Hon behöver få landa.

Och sedan är det Anna, som tar det största ansvaret denna gången, jag bara känner av det, sedan det nu alltid går i gång.

Själv har jag missat två viktiga miljömöten denna veckan.

Och jag behöver dem för att stå på min grund, och på mitt grundlag.

De representerar grunden för livet på jorden.

Grunden till att vi föddes på den blåa planeten.

Och DÄR finns även grunden där jag kan använda min kunskap. Den grundläggande kunskapen.