På

Antagligen tycker många att jag är högferdig, mästaretyckaren, som tycker något om allt. Ja visst, och folk jag möter ligger inte och bugar för mig när jag passerar. Jag är själva osynligheten. Att politik inte bara är de stora orden, att människan även har den andra sidan? Och att politik är att brottas om de flesta idén, sedan folken möts på mitten? 

Kommer vi till att behöva politik, om vi drar jorden vidare på sammanbrottets rand, vi skaffar en psykiatriker åt den, utan piller? Jag tror kunskapen fins för att rädda jorden, och att politiken eller polemiken får vila till det är klart igen.

Människan har sitt centrum bakom naveln, apropå att vara i centrum. Och där befinner sig en människa i balans. Men en människas uppgift är inte bara att balansera sig själ, en får vara vaken som människa, sedan världen var större än naveln. Och än balanspunkten som är gömd bakom naveln.

En räv, är det narkotika? Att släppa den fri? Det är botten på naiviteten och början på sluten, hur i all världen har de klarat att linda Jonas runt lillfingret? Om man saknar kunskap, så kan man fångas av idéen, men den drar ner helheten som försöker att överleva. Den rimmar inte med mijökunskapen och var fullständig fel ord i fel tid, och extremt kortsiktig. Att positionera sig kräver klökt. Kairos, stunden för de rätta orden i precis rätt tid, kan vara det som räddar oss, eller så valde de meningen, som gjorde att vi inte räddade oss. Narkotika drar unga folk in i döden, ofta är det de mest intelligenta som landar där, den ger sig på det kortsiktiga belöningssystemet, och hela drogindustrin kvevar den friska åkermarken.

Oklokt och omoget var det. Det är sorgligt, är det.

Drogindustrin, den är ju bara dem som utnyttjar situationen, fast den byter skepnad.