och

förmåga av en för-lättpresterare. Om jag var ett hus, så förserar jag mitt tak oavsett hur högt eller lågt det är och går i väggen, upprepande.

Jag har aldrig insett att jag har något problem, och vill alltid så mycket, jag har ett problem.

Då jag började hos psykolog 22 år gammal, så sa han tidlig att jag var i sorg, vel han kallade det så, och sa jag borde ha ett svart band som i vissa kulturar. Jag förståd då inte vad han pratade om. Vad hade jag förlorat då? Jag förlorade mor då jag var 4 då hon gick in i sitt instabila mönster, jag förlorade min far då jag var 5 och han inte fanns tillstedevarande. Jag hade inte en broderlig bror, då jag kom till psykologen var jag i färd med att tappa fortsättningen på min utbildning, jag var i färd med att tappa framtiden.

I dag reagerar jag med sorg långt senare, vad har jag förlorat i dag?

Först jag fick så mycket under tiden som gick familj, döttrar, hem, djur och (hybrid)-bil.

Jag fick och fick och sen började jag förlora känslan av att ha. Vad var det jag egentligen förlorade? Jag fölorade kontrollen över min självbild, då jag började berätta för första gängen om hur vi egentligen haft det hemma då jag växte upp, jag förlorade ungeför samtidig min svärmor, och sedan moster och far, sedan, och det är ju kanske jag som gjorde det, gav upp kontakten med kusin och sedan flyttade jag till avigsidan, med dotter och katt. Den största dottern hade blivit vuxen och etablerade sig själv, manen vill jobba och hunderna följde med han.

Jag har fölorat hemland, hemkänsla, kontakten med mitt hemland, min stabila bas i Sverige, mina vanliga sysslor, mina dagliga vanor och de vanliga rutiner, jag landade i Avigsidan och utan känslan av sammanhang, och mening med tillvaron, jag tappade inte förståndet, men jag tappade bort mig ändå, och jag hamnade på en blogg.

Jag presterar lätt, för lätt, för jag behöver inte prestera jämt, jag är redan av tåget och behöver inte jaga det. Det är en stor förlust, för på tåget satt framtiden drömmarna illusionerna viljan och motivationen. Jag är lost. Jag kan inte rädda miljön och världen själv, jag måste hitta tillbaka taket i mitt hus + en meter takhöjd och ge mig utrymme trivsel och återhämnting. Tågen har gått, det kommer inte tillbaka det som har gått. Jag måste designa ett nytt hem, och inte bygga på det som for. Jag presterar för lätt, det blir gränslöst och ger ingen common scense. För jag går ständigt in i väggen, det kan synas tokigt för alla som jobbar 8-18, och det är tokigt.

Jag försöker inhämta tåget som for för länge sedan. Jag måste invänta tåget som kommer, men innan dess måste jag ha ett hem, i mig själv, med tak och takhöjd, andningrum och sedan kommer kanske en hemkänsla? och motivation och en framtid och en känsla av mening och sammanhang?

Herre gud så abstarkt, det hela är en tänkt konstruktion, av ett liv.

Jag får vara tacksam för det jag har kvar, det är där jag får börja.

Sömnlös och med en puls på 197 Herz eller var det megaherz (jag kan inte fysik så väl) Varför? Om jag är slav under göromål, så är jag även slav av situationer. Jag har haft mycken glädja av att vara med i Fossilfri, Sverige, men inte det senaste halvår. Hon hade rätt på retoriken, damen, i min ålder måste man ta större plats, men sedan jag inte gör det, så måste jag lämna. Att bli reducert i egna ögon är inte så bra, tyvärr har jag sagt ja till att vara med nu före julen, men det blir fel. Jag får tänka att fossil-fritt betyder en åldersgräns på 35 år. Apropå retoriken så skall jag lämna in analysen för sjätte gången nu. Det är inte ok alls, jag tar det inte helt personligen, då det finns riktiga duktiga mobbare där uppe, jag undrar på om de har högtläsning av mina analyser som underhållning innan de sätter sin U, utan motiveting. Nej då det finns ok folk även där, men även de som faktisk har utbildat sig för att bedriva härskarestrategier. I mitt fall är det sista gången jag lämnar in. Jag tänker även ta kontakt med advokat. Rättshavarist? Nej då, jag tänker inte driva något rättsak eller, men med så tydliga och inte subtila övertramp, som de har hållit på med öppet, är det inte svårt att hitta tillbaka till dem i mina papper, och advokat finns för studenter och jag behöver vädra avgasarna från miljön där uppe på flemmingsberget.

Sömnlös och detta är två anledningar, jag misstänker att det finns flera. Jag behöver skärma mig ett tag, men där misslyckas jag verkligen. Att ta och tåla stryk får inte bli en varaktig ovana.

i en och samma person.

Vad får en människa till att studera de minsta varelser mikororgansimer och sedan ha globalt fokus.

Vad driver mig förutom engagemanget som är äkta och genuint.

Vad gör mig intresserad av detaljer och perspektiv.

Tja en annan orsak är en fruktan för att det skall vara mitt fel.

Skall hon nu dra fram barndommen igen som ursäkt?

Tja det börjar bli lite patetsik men dock, ja om jag fick alltför stort ansvar, och för mycken skuld, så har man mina ramar för det jag gör i dag, hundra år senare. Jag fastnar i mina uppgifter från ovesentligheter som städning till allvar som världsfrågor - eller motsatsen. Och märker att det som håller mig fast är delvis en rädlsa för att om jag släpper så blir det mitt ansvar om det går snätt. Om jag går i från ett ostädet hem, så kan jag ha översätt detaljen som får hela området att brinna ner, jag hålls fast av en diffus rädsla som jag nu kan beskriva, om jag lämnar facebooken så kan jag ha skrivit något som gör att något går snätt, jag känner obehag när jag lämnar, om jag inte har gjort det jag skall till fullo, så kommer det att gå snätt, från mikro till makronivå.

Det går ju att tänka detta som en fin förmåga, ansvar och ordning och reda. För mig är det inte så fint, jag lämnar all ting med obehag, hålls fast av gammalt skrock, jag kommer inte till dörren, och jag vill inte vara bunden av och i det jag gör, det är ofrihet som andra har tolkat som egen vilja och jag har blivit fast i någonting som jag inte gillar inte vill och det leder till uttorkning och uttröttning.

Ofrihet som inte är nödvendig, men som jag inte klarar att sluta med då det gäller allt jag tar i eller rör vid. Jag är slav och slavdrivare i en fiktiv värld av onåd. Allting kommer när det är tid för det, och just nu kan jag dagligen känna på piskan som jag har efter mig. Jag känner inte glädje över detta, i dag är det jag som är slavdrivaren. Och jag är slaven. Hela vardagen styrs av detta upprepande och visst kan jag bevara humöret ändå, men det skavar och skavar och jag hålls nere som en riktig slav.

Jag är min egen slav, och slavtillvaron är och blir oattraktiv, det har den alltid varit.

Slav skall man inte behöva vara och inte slavdrivare häller som piskar på.

En digresion, det slaviska folket, var de slavar med, innan det blev folk av dem?