och

Katten är mitt sällskap, han har inget val stackarn. Det är jag som ger han mat, och vi sitter ofta tillsammans i soffan och pratar, men ha kunde kanske vilja välja någon annan att prata med om han hade valmöjligheter.

Han är nöjd bara jag sitter still, han är väldig intelligent, då dörren till katt-toan var stängd en natt bet han mig och kissade i sängen min. vilken stank. Det är mångt som händer i mikroperspektiv eller med mindre mått. 

På fredag och lördag hade vi heldagar i utbildningen, det var bra dagar men hon körde oss hårt, det måste man nog göra, det är ett tufft jobb för den som skall jobba med dessa frågor, och därför måste en tåla detta, annars är man nog inte kompetent.

Jag måste medge, att det skakade riktig innanbords, det är rätt mycket som ligger där fortfarande och skaver. Denna gången kom far i fokus.

En annan realtion som har fått ta paus är den till mannen. Två saker från min ursprungsfamilj var ett problem. Det ena var att någonting inte stämde, det var öppenbart, det andra som jag inte fattade var vad de egentligen höll på med, den biten var svårare. Det samma frågor har jag till mannen, vad håller han egentligen på med? och det är någonting som inte stämmer här. Det är inte säkert att han har svaren själv. Men om han inte har någon kontakt med sig själv, då blir det hela mitt problem. Och det är det. Två saker är ett måste i realtioner, att du har pli på vem du är och det andra är full ärlighet. Annars kan det att inte ha pli på vem man är, tolkas som oärlighet. Har han pli på vem han är, så är det värre, då är det oärlighet.

Det är mitt ansvar att aldrig hamna där igen, i en situation där jag inte kan få svaret på vad som försigår och att någonting inte stämmer. Det är subtilt, det är nedbrytande, och för mig är det giftigt. Aldrig mera nära relationer, fast det inte handlar om våld eller tydliga tecken. Det subtila har däremot med sig att det inte går att greppa, det blir en evig fråga, och det blir mitt problem. Det bygger intet upp och det medför ingen inkluderande förhållningssätt, det handlar om evig osäkerhet, det handlar om en nedbrytande atmsofär, det handlar om någonting jag aldrig får tillgång till, det handlar om livkvalité som går förlorat, år efter år efter år.

Jag har spillt nog tid på kusiner och prinsar och andra som rider själv bort i solnedgången utan mig. Och gemensamt för dem alla är att de inte känner till orden: tack och förlåt. Om jag skall ha folk nära vidare i livet måste jag ta: tack och förlåt -testet. Och skuld och skam -testet. Och ärlighetstestet, för dessa som gick, kunde inte känna på skam eller skuld, den fick andra bära, och de hade inte en inkluderande attityd, och det fanns inte upprikitg ärlighet.

Mycket poitivt fanns dock med, men sedan summa summarum jag blev drenerat, så fungerade det inte. Tyvärr, detta är inte något som jag tycker är rolig, och jag brukar aldrig ge upp vid första motbacken, men jag kan inte förtsätta livet där och låta det bli slutet, jag måste även få leva.

Jag fattar inte att detta inte var självklart för dem alla.

Vem vill vel snåla på andras ve och väl? Vem lämnar någon förbruken?

Och vem klarar att gå vidare med det på sitt samvete?

Från att rädda världen till att rädda sig själv, det hörs ut som ett glapp där imellan. Jag har i grunden fått med mig förutsettningar eller schema för att inte klara att överleva. Jag har en familj som kämpade för att överleva, och jag har inte fått med mig några värtyg av dem, och de har sågat över alla grenar jag har suttit på. Jag har alltid varit hemlös, min mor blev sjuk bara hon såg mig. Och jag har inte haft någon och vända mig till när jag har haft kriser, och de har handlat om just detta tema. Jag hang i en tunn tråd som ung, och kan i dag återuppleva stunderna av att hänga i en tunn tråd, så tunn som den spindeln har gjort, och jag har haft en upplevelse av att jag håller mig själv uppe från stupet, med att hålla ett grepp om mitt hår. Jag har upplevd mig som hemlös, i en värld där jag inte är välkommen.

I dag förstår jag mera, som tur är. Och i dag kan jag säga att det är en upplevese mera än en realitet. Men upplevelsen kommer att följa mig genom resten av livet som en erfarenhet. Att uppleva sig så oönskad i en värld, som speglar det du känner. Det finns säkert så många olika upplevelser av livet. Och helt vanliga folk jag har mött på min väg har haft liknande uppleveser. I det tillståndet når man inte varandra, eller finns det någon mötesplats. Det är det som är lite sorgligt med alla myterna vi lever i, och alla dessa som alltid säger de mår bra, som bara gör det svårare för andra att överleva. Det finns inga vanliga mötesplatser för dem som känner de inte orkar med, alla dessa vanliga folk, som precis som alla andra, verkar ha nog med sitt. För det är nog även så de som inte orkar med agerar, de får nog med sitt. Det finns en vård, som har missat hela poängen, det är nog ganska vanligt att känna att man inte orkar med, och det borde avdramatiseras. Det borde finnas flera utvägar än vården. Det kanske tillhör motgångar att känna så, det kankse tillhör tristessen, det kanske tillhör livet då och då, för när det inte finns accept för den du är, så kan det ju bli långt lättare att göra allvar av upplevelsen och faktisk lämna. Själv har jag aldri kommit längre än tanken på att det inte alls är roligt att leva, jag har ju en stark vilja, och har velat återkomma eller återerövra min plats. Jag kommer absolut fortsätta om jag får, men jag är även några illusioner fatitgare än då jag kämpade på. Livet är i grunden i sig själv lite överskattad, du måste själv dra fram färgkritor, hitta sammanhang och regisera din pjäs, så att du får en roll du gillar, med dem du vill ha med och i färger som livar upp kulisserna.

Det finns säkert de som tycker livet är jätteroligt, och så har även jag det i bland.

Men jag har med mig att livet i sig själv inte bara är "jätteroligt".

"Det beror på", som retorikerna säger.