Katten är mitt sällskap, han har inget val stackarn. Det är jag som ger han mat, och vi sitter ofta tillsammans i soffan och pratar, men ha kunde kanske vilja välja någon annan att prata med om han hade valmöjligheter.
Han är nöjd bara jag sitter still, han är väldig intelligent, då dörren till katt-toan var stängd en natt bet han mig och kissade i sängen min. vilken stank. Det är mångt som händer i mikroperspektiv
eller med mindre mått.
På fredag och lördag hade vi heldagar i utbildningen, det var bra dagar men hon körde oss hårt, det måste man nog göra, det är ett tufft jobb för den som skall jobba med dessa
frågor, och därför måste en tåla detta, annars är man nog inte kompetent.
Jag måste medge, att det skakade riktig innanbords, det är rätt mycket som ligger där fortfarande och skaver. Denna gången
kom far i fokus.
En annan realtion som har fått ta paus är den till mannen. Två saker från min ursprungsfamilj var ett problem. Det ena var att någonting inte stämde, det var öppenbart, det andra som jag inte fattade
var vad de egentligen höll på med, den biten var svårare. Det samma frågor har jag till mannen, vad håller han egentligen på med? och det är någonting som inte stämmer här. Det är inte säkert
att han har svaren själv. Men om han inte har någon kontakt med sig själv, då blir det hela mitt problem. Och det är det. Två saker är ett måste i realtioner, att du har pli på vem du är och det andra
är full ärlighet. Annars kan det att inte ha pli på vem man är, tolkas som oärlighet. Har han pli på vem han är, så är det värre, då är det oärlighet.
Det är mitt ansvar att aldrig
hamna där igen, i en situation där jag inte kan få svaret på vad som försigår och att någonting inte stämmer. Det är subtilt, det är nedbrytande, och för mig är det giftigt. Aldrig mera nära
relationer, fast det inte handlar om våld eller tydliga tecken. Det subtila har däremot med sig att det inte går att greppa, det blir en evig fråga, och det blir mitt problem. Det bygger intet upp och det medför ingen inkluderande
förhållningssätt, det handlar om evig osäkerhet, det handlar om en nedbrytande atmsofär, det handlar om någonting jag aldrig får tillgång till, det handlar om livkvalité som går förlorat, år
efter år efter år.
Jag har spillt nog tid på kusiner och prinsar och andra som rider själv bort i solnedgången utan mig. Och gemensamt för dem alla är att de inte känner till orden: tack och förlåt.
Om jag skall ha folk nära vidare i livet måste jag ta: tack och förlåt -testet. Och skuld och skam -testet. Och ärlighetstestet, för dessa som gick, kunde inte känna på skam eller skuld, den fick andra bära,
och de hade inte en inkluderande attityd, och det fanns inte upprikitg ärlighet.
Mycket poitivt fanns dock med, men sedan summa summarum jag blev drenerat, så fungerade det inte. Tyvärr, detta är inte något som jag tycker
är rolig, och jag brukar aldrig ge upp vid första motbacken, men jag kan inte förtsätta livet där och låta det bli slutet, jag måste även få leva.
Jag fattar inte att detta inte var självklart för
dem alla.
Vem vill vel snåla på andras ve och väl? Vem lämnar någon förbruken?
Och vem klarar att gå vidare med det på sitt samvete?