Från att rädda världen till att rädda sig själv, det hörs ut som ett glapp där imellan. Jag har i grunden fått med mig förutsettningar eller schema för att inte klara att överleva. Jag har en
familj som kämpade för att överleva, och jag har inte fått med mig några värtyg av dem, och de har sågat över alla grenar jag har suttit på. Jag har alltid varit hemlös, min mor blev sjuk bara hon såg
mig. Och jag har inte haft någon och vända mig till när jag har haft kriser, och de har handlat om just detta tema. Jag hang i en tunn tråd som ung, och kan i dag återuppleva stunderna av att hänga i en tunn tråd, så
tunn som den spindeln har gjort, och jag har haft en upplevelse av att jag håller mig själv uppe från stupet, med att hålla ett grepp om mitt hår. Jag har upplevd mig som hemlös, i en värld där jag inte är välkommen.
I dag förstår jag mera, som tur är. Och i dag kan jag säga att det är en upplevese mera än en realitet. Men upplevelsen kommer att följa mig genom resten av livet som en erfarenhet. Att uppleva sig så oönskad
i en värld, som speglar det du känner. Det finns säkert så många olika upplevelser av livet. Och helt vanliga folk jag har mött på min väg har haft liknande uppleveser. I det tillståndet når man inte varandra,
eller finns det någon mötesplats. Det är det som är lite sorgligt med alla myterna vi lever i, och alla dessa som alltid säger de mår bra, som bara gör det svårare för andra att överleva. Det finns inga
vanliga mötesplatser för dem som känner de inte orkar med, alla dessa vanliga folk, som precis som alla andra, verkar ha nog med sitt. För det är nog även så de som inte orkar med agerar, de får nog med sitt. Det finns
en vård, som har missat hela poängen, det är nog ganska vanligt att känna att man inte orkar med, och det borde avdramatiseras. Det borde finnas flera utvägar än vården. Det kanske tillhör motgångar att känna
så, det kankse tillhör tristessen, det kanske tillhör livet då och då, för när det inte finns accept för den du är, så kan det ju bli långt lättare att göra allvar av upplevelsen och faktisk
lämna. Själv har jag aldri kommit längre än tanken på att det inte alls är roligt att leva, jag har ju en stark vilja, och har velat återkomma eller återerövra min plats. Jag kommer absolut fortsätta om
jag får, men jag är även några illusioner fatitgare än då jag kämpade på. Livet är i grunden i sig själv lite överskattad, du måste själv dra fram färgkritor, hitta sammanhang och regisera
din pjäs, så att du får en roll du gillar, med dem du vill ha med och i färger som livar upp kulisserna.
Det finns säkert de som tycker livet är jätteroligt, och så har även jag det i bland.
Men
jag har med mig att livet i sig själv inte bara är "jätteroligt".
"Det beror på", som retorikerna säger.