förmåga av en för-lättpresterare. Om jag var ett hus, så förserar jag mitt tak oavsett hur högt eller lågt det är och går i väggen, upprepande.
Jag har aldrig insett att jag har något
problem, och vill alltid så mycket, jag har ett problem.
Då jag började hos psykolog 22 år gammal, så sa han tidlig att jag var i sorg, vel han kallade det så, och sa jag borde ha ett svart band som i vissa kulturar.
Jag förståd då inte vad han pratade om. Vad hade jag förlorat då? Jag förlorade mor då jag var 4 då hon gick in i sitt instabila mönster, jag förlorade min far då jag var 5 och han inte fanns tillstedevarande.
Jag hade inte en broderlig bror, då jag kom till psykologen var jag i färd med att tappa fortsättningen på min utbildning, jag var i färd med att tappa framtiden.
I dag reagerar jag med sorg långt senare, vad har jag
förlorat i dag?
Först jag fick så mycket under tiden som gick familj, döttrar, hem, djur och (hybrid)-bil.
Jag fick och fick och sen började jag förlora känslan av att ha. Vad var det jag egentligen förlorade?
Jag fölorade kontrollen över min självbild, då jag började berätta för första gängen om hur vi egentligen haft det hemma då jag växte upp, jag förlorade ungeför samtidig min svärmor, och
sedan moster och far, sedan, och det är ju kanske jag som gjorde det, gav upp kontakten med kusin och sedan flyttade jag till avigsidan, med dotter och katt. Den största dottern hade blivit vuxen och etablerade sig själv, manen vill jobba och
hunderna följde med han.
Jag har fölorat hemland, hemkänsla, kontakten med mitt hemland, min stabila bas i Sverige, mina vanliga sysslor, mina dagliga vanor och de vanliga rutiner, jag landade i Avigsidan och utan känslan av sammanhang,
och mening med tillvaron, jag tappade inte förståndet, men jag tappade bort mig ändå, och jag hamnade på en blogg.
Jag presterar lätt, för lätt, för jag behöver inte prestera jämt, jag är
redan av tåget och behöver inte jaga det. Det är en stor förlust, för på tåget satt framtiden drömmarna illusionerna viljan och motivationen. Jag är lost. Jag kan inte rädda miljön och världen
själv, jag måste hitta tillbaka taket i mitt hus + en meter takhöjd och ge mig utrymme trivsel och återhämnting. Tågen har gått, det kommer inte tillbaka det som har gått. Jag måste designa ett nytt hem, och
inte bygga på det som for. Jag presterar för lätt, det blir gränslöst och ger ingen common scense. För jag går ständigt in i väggen, det kan synas tokigt för alla som jobbar 8-18, och det är tokigt.
Jag försöker inhämta tåget som for för länge sedan. Jag måste invänta tåget som kommer, men innan dess måste jag ha ett hem, i mig själv, med tak och takhöjd, andningrum och sedan kommer kanske
en hemkänsla? och motivation och en framtid och en känsla av mening och sammanhang?
Herre gud så abstarkt, det hela är en tänkt konstruktion, av ett liv.
Jag får vara tacksam för det jag har kvar, det är
där jag får börja.