som inte passade in. I dag blev en spacad dag. Jag drog till Södertälje för att gå sista gången på Yogan, resan tar två timmar herifrån, på överfyllda tunnelbanor och överfyllda pendlor, där
tiggare går vilolöst fram och tillbaka. Yoga-läraren som är osedvanligt begåvat har fått lämna, hon är säkert ett hot mot telge rehabs chef, hon är ju långt mera kompetent än han, det var nog
därför hon fick lämna.
Det konstiga var att vi skulle spräta på tårna och sedan skulle vi laga ljud när vi andades ut, och jag blev som barn igen. Spräta på tårna är en gammal konst, som jag
har dragit för barnen, och det var nog så att min bror och jag hade en del kul ändå i mellan, han ville ju konkurrera om all ting, och egentligen kunde det bli rätt roligt i bland. Vi har haft många konkurranser om att kunde
andas längst ut samtidig som vi gör ett ljud, och den som uthärdar längst vinner; även jag och barnen har kört den. Så på yogan sprätade jag med mina tår, och självklart måtte jag visa upp mina
konster där med. Sedan, när vi skulle andas ut och laga ljud, varade min dubblet så länge som de andras, plötslig var min barnliga gener ON, det var jätteroligt. Nu har alla mina pusselbitar länge varit svarta, plötslig
fanns det en där allting var roligt. Jag blev på riktig bra humör.
På tågresan hem, som tar två timmar med, ringde min man och berättade att hans far blivit cansersjuk, det var som at vända på pusselbiten,
och tror ni inte den var svart den med på baksidan. Jag blev ledsen som ett barn påny. Då jag kom hem efter resan, där rasismen har börjat flöda, jag kan verkligen inte bo här, svennar som ger sig på andra, det är
ju det mest primitiva draget, det tillhör gammalhjärnan, det är så okunnigt att det tillhör inte hjärnbarkens funktioner, den mera välutveklade delen av hjärnan. Jag skäms över detta primitiva beteende och
förstår att jag häller inte har någon svensk flagga att skylta med. Jag är även en av dessa oönskade. Och måste snart deportera mig själv över gränsen. Otrolig, vi lever i en tid där folk är
lika okunniga som medeltiden, länge leve obildningen. Opartiska dumheter.
Då jag kom hem, fann min dotter maskar i alla öppna förpackningar: mjöl + potatismjöl osv osv osv, det blev mycken jobb, medan hon höll på
att krekas stod jag och moraliserade om att detta var ju ingen ting, det var bara protienberikat mat, men hon godtok inte den synpunkten, tyvärr.
Mina svärföräldrar har jag varit nära, och jag blir glad i dessa folk jag har
nära och som är ärliga. Det var avundsjukan till deras äldsta dotter som gör att jag får sörja på avstånd, man får inte kapa någons föräldrar häller, fick jag lära just där.
Jag får skriva ett fint julkort till svärfar och ta sorgkurs på distans.
Det sista konstiga denna dagen, var at jag hade glömt bort att äta, då är det något som inte stämmer, jag glömmer aldig det.
Det måse ha blivit för mycket för mig.
Men jag måste gå kurs där jag kan spräta med tårna, och laga ljud så länge det går, min bror är även alltid den sista som slutar klappa i händerna,
vi delar denna form för humor eller humör. Det går inte att ta sig själv eller livet för seriöst, det går att göra mera ut av det. Och min barnliga sida krockar med den seriösa, folk tror antigen att jag är
för smart eller så tror de att jag är riktig för korkad: Bingo båda stämmer. Det erik haag sa om martina gäller även mig, allt är soft och light, intellektualiseringar och självhögtidsamhet är lika
med graven, här gällar verkligen konsten att göra allt man kan för att få mest möjlig ut av livet, och det kan man bara ur perpektiv, där det mesta blir otroligt roligt. Det finns inget intellekutellt med det, det är
så extrem låg nivå på min humor att det säkert hör med till gammalhjärana det med.
Mobben måste lära att använda gammalhjärnan på rätt sätt, om de hade sätt sig själva
med distans, så kunde de få något roligt att skratta åt.
För ett gott skratt förlängar livet och livskvalitéen.