och

80-talet var en schock, jag passade lika väl in som en elefant i vardagsrummet. Frisyren håret kläderna musiken, först i dag kan jag börja gilla den, men inte den extrema varianten, det var som att havna i fel sällskap. Det var då det började ta fart, glitter och glamour, det var början på köp och släng, match eller inte, det var nog raketfart in i den tid vi har i dag. En mot alla och alla mot en.

Det är lite svårt att göra någon skicklig analys det klarar andra göra, men det var teorier som sattes i system, och i början var det kul, men det var bara i början, för några.

I dag äger ca en procent av oss nästan alla tillgånger, och alla trygghetssystem är borta, från husmorvikaren till läkaren som kom hem; att marginalisera folk gynnar några, men inte totalen. Inget blir av sig själv. Bit för bit togs det bort, tryggheten och servicen och till slut var omoral och fusk vanligt. Och sedan var normen en människa som inte finns, den genetiska variationen blev till olika diagnoser. I vårt samhälle behövs det sedan var man är för sig själv, nätverken var försvunna; och vi köper samma märkesvaror i flock, som vore vi totalt imbesilar.

Vem tjänar på det mon tro. En dag var det blivit ett lika totalitärt samhälle, som det de hade skrämt folk med. Det fanns inga reella val i alla valmöjligheter, det fanns inga val till ett friskt samhälle. Och de folken som tjänade alla pängarna underminerade hela vårt livsgrundlag.

Behöver vi de aller rikaste, de borde i fängelse, då det de håller på med är livsfarligt. Behöver vi alla vdar och alla styrelseledamoter. Nej, de är typ av para-citer, det är väldig fult sagt och gäller säkert inte riktig alla. Behöver vi alla plattformer och de som lever i fantasivärldar och skall mörda folk som de skickar till mars, nej vi behöver egentligen bara det som är bra för att överleva; de aller flesta behöver trygghet för att må bra.

Trygghet är ledordet för att må bra. Vi behöver satsa på ensamstående mödrar och deras barn, då tar vi en prosentens pängar, och sen gör de ett utbyte! Barnen behöver trygga mödrar eller fädrar för att må bra, så då tar vi tillbaka makten, och ger dem det de behöver; i skolan behöver barnen känna sig trygga och inte vara i ett sorteringsamhälle eller ett Lotto-samhälle. Vi kan inte sortera dem efter alfabetet. Det är fult.

Med att satsa på på barnen som behöver trygghet, bygger vi in igen alla säkerhetsystem; vi tar bort det de kallar service i dag, där du sitter en och en halvtimme i telefonen och sen villl de inte hjälpa dig ändå, det är liksom de tror att de är sankt peter och kan ställa sig i vägen. 

Trygghet ger friska barn som blir friska vuxna, dvs med en mängd problem, men så är det att vara människa.

Trygghet är det som bär folk igenom svårigheter. Vi tar allt de tog tillbaka. En mängde onödiga dyra tjänster försvinner då. Trygghet kostar inte så mycket. Vi tar tillbaka prosentens pängar och stoppar in trygghet, som långsamt ger tillbaka tryggare barn som ger tryggare vuxna om ger tryggare äldre, plötslig har alla mera att ge. Det blir onödig att råffa åt sig.

Men hur blir det då med den stackars enprocenten som vi har tagit ifrån tillgångarna, då de bara gör konstiga saker med dem. Väl de är en procent ju, strunt samma.

Vi ger dem till barnen, och  tar bort de onödiga smarta sakerna vi gav dem, och ersättar det med folk, trygga folk, och sen går vi ut i skogen och lyfter på stenar och ser vad som är under stenen, det är en hel värld där under. Vi tar bort alla märken för då blir alla kläder ganska lika.

Vi tar dem med ut i robåten, för där får de ro. Det konstiga är att trygga barn ger trygga föräldrar med, som ger tryggare äldre: Synergi. Vi tar bort allt det som är onödig och kvar blir några saker, kälek och så tryggheten, för trygghet skapar trygghet.

Tar vi bort DEN så får vi dagens samhälle, och det är inget jag reckomenderar.

Att skulle avsluta skrivande på bloggen till jul kräver ju ett anständig avslut, och då börjar ju ett slags mera seriösitet.

Då får jag säga att just det att ha fått två döttrar, är höjdpunkten i livet, att se dem växa upp och bli stora. Men med glädjen följer även en visshet om att livet kan försvinna när som helst och hur som helst. Den existensiella ångest för att fölora dem, den existensiella ångesten och vetskapen om att livet kan bli borta när som helst och hur som helst. Ångesten för förlust, och rädsla från allt från pedoflier droger avstånd och att inget går att ta för givet.

Barnen var högst välkomna och kom inte i perioder med problem eller blev problem.

Men många illusioner föll, särskilt den om jämställdhet. Den har varit svår. Men det tar inte bort den överordnade kärleken till barnen, det har varit värd det. Jag kände att jag blev lämnat för mycket ensam. Det är inte meningen med så tunt nätverk, i perioder behöver mamma och barn flera, och att kunde lämna dem i trygga händer när en själv har behov för det. Det är myten om den goda mor, som ett ideal, som aldrig går att nå, den måste vara en illsusion; ett barn skall ha många vuxna! Men även har barnen en far, min man, som nog är lika lycklig över dem som jag är. Och som var och är deltagende i deras liv.

Man äger inte barnen, när de är vuxna väljer de sina egna liv, och attde får det bra borde vara det överordnade mål. Och det är det, men även behovet för att de inte blir borta, som gör en sårbar.

Med min erfarenheter av att ha förlorat mor och fars närvaro som liten, med att ha förlorat kontakten med de flesta, med att ha sett döden för nära för tidlig, har jag nog givit en större rädsla i mig en vanligt.

Men dock överordnat det igen, finns glädjen över att döttrerna finns, de är fina och de är duktiga.

Att livet är en risksport, där allt kan hända, är den ångesten vi människor delar, om den är närvarande eller inte, så finns den där som ett faktum. På ett sätt så måste man även sluta fred med detta fakta för att kunde leva.

Eller för att kunde njuta av det en har, här och nu.