Att skulle avsluta skrivande på bloggen till jul kräver ju ett anständig avslut, och då börjar ju ett slags mera seriösitet.
Då får jag säga att just det att ha fått två döttrar,
är höjdpunkten i livet, att se dem växa upp och bli stora. Men med glädjen följer även en visshet om att livet kan försvinna när som helst och hur som helst. Den existensiella ångest för att fölora dem,
den existensiella ångesten och vetskapen om att livet kan bli borta när som helst och hur som helst. Ångesten för förlust, och rädsla från allt från pedoflier droger avstånd och att inget går att ta för
givet.
Barnen var högst välkomna och kom inte i perioder med problem eller blev problem.
Men många illusioner föll, särskilt den om jämställdhet. Den har varit svår. Men det tar inte bort den överordnade
kärleken till barnen, det har varit värd det. Jag kände att jag blev lämnat för mycket ensam. Det är inte meningen med så tunt nätverk, i perioder behöver mamma och barn flera, och att kunde lämna dem i trygga
händer när en själv har behov för det. Det är myten om den goda mor, som ett ideal, som aldrig går att nå, den måste vara en illsusion; ett barn skall ha många vuxna! Men även har barnen en far, min man,
som nog är lika lycklig över dem som jag är. Och som var och är deltagende i deras liv.
Man äger inte barnen, när de är vuxna väljer de sina egna liv, och attde får det bra borde vara det överordnade
mål. Och det är det, men även behovet för att de inte blir borta, som gör en sårbar.
Med min erfarenheter av att ha förlorat mor och fars närvaro som liten, med att ha förlorat kontakten med de flesta,
med att ha sett döden för nära för tidlig, har jag nog givit en större rädsla i mig en vanligt.
Men dock överordnat det igen, finns glädjen över att döttrerna finns, de är fina och de är duktiga.
Att livet är en risksport, där allt kan hända, är den ångesten vi människor delar, om den är närvarande eller inte, så finns den där som ett faktum. På ett sätt så måste man även
sluta fred med detta fakta för att kunde leva.
Eller för att kunde njuta av det en har, här och nu.