och

ja jag väljer light-varianten, det är bekvämare.

I dag vet jag att det min mor utvecklade eller fick (och som hon nog var disponerat för att utveckla när inga coping strategier fanns) var borderline sjukdom, blandat med andra svårigheter.

Efter att ha gått tre fyra år på anbos möter, ja från 2013 ungefär, så vet jag i dag, att det är bland de svåraste sjukdomstillstånd för anhöriga, makar, föräldrar, och jag har mött ett par vuxna barn med, som är söndertrasade.

Jag är inte utbildat till detta, men om vi ser min brors problem som trotssyndrom, ODD, så är det inte långt från verkligheheten.

Och min far alltid stod med den starkaste och fegade totalt.

Då har vi det vuxna perspketivet, att familjen gick på mig, att de utplånade alla länker till den yttre samt det de kom åt av innre värld, att de isolerade oss, gick på mina vänner och fick allt och alla bort, att det som försiggick hemma var galnare än på något galenhus.

Att de tog min förmåga att anknyta, att aldrig visa någon intresse för mitt vuxna jag, att släkten och familjen let mig sägla helt min egen sjö, att min mor blev sjuk varje gång jag visade mig hemma. Att folk är nådlösa mot dem som inte kan stå upp för sig. Att det alltid finns folk som dem i min familj, att upprepningar av detta jag har varit med om, blev fört vidare i vård och av myndighetspersoner.

Att kusin och man, inte har stått upp för mig, de har gjort det som jag blev utsatt för som barn, uppvisad de samma straffmetoder, tyssnad och kyla, vald gräddfilen och överlåtit diket åt mig.

Jag kan i dag ha en relation med min mor, hon är den som har pallat kritiken, och med den hon är i dag, så kan vi ha en relation, men aldrig nära, det att hon och jag blev överlämnat själv, var inte bara skadligt för mig.

Jag hoppas de någonsin kan känna skam, det är nog likaväl den känslan som gör dig till en människa. Om jag råkar få en taksten i huvudet och dö, hoppas jag det är skamkänslorna, och inte blommorna som dyker fram.

Det finns ju fortfarande år för läkning i relationerna, men det kräver tvåvägs-vilja, jag vill gärna ha en relation till alla mina, men inte längre på min bekostnad, man delar notan efteråt, man äter inte och dricker på andras bekostnad, man tar inte andras livsutrymme och njuter av den.

Det är skamligt det, och skäms du inte för det du gjorde, så har du kanske vunnit.

Men då har du även fölorat din mänsklighet.

Detta behöver jag ta mig lite längre tid med, detta är nämligen det som har orsakat pts-reaktionerna, det går att fara fort igenom det, det går att skoja om det, det går att förstora och förminska det, det går att ignorera det och det går att förbise det. Så är det med alt som är obekvämt.

Det som är min styrka är min friska sida, den vandrar paralellt med den andra, den som blev utsatt, den som blev skrämd, och den som blev nästan utplånat. Utan min friska sida, hade det inte funnits ord, bloggen hade inte funnits och jag hade sannorligen inte funnits häller.

På fredag skall jag i begravningen till en som avslutade själv. Utan stöd och utan försvar kan man inte överleva, därför är det en varning för att inte läsa detta om du inte klarar av verkligheten.

Härskarstrategier, mobbning, mord, utplåning, hämnd, hån, tysnad, exludering, isolering, skoj, informationsbrist, egoboost, ignorans, det finns säkert en bok av synonymer och metoder för att förstöra någon, att ta deras framtid, vilja, lust, glädja, liv, hopp, tro, tillit, trygghet, glädje, språk, utryck, bild, självbild, spår och det finns säkert en bok av synonymer för hur du kan utplånas, eller förlora heder, status, värdighet, myndighet osv osv osv.

Om det startar tidig eller senare är kanske inte det viktiga, det handlar om att ta bort din anknytning till livet.

Fortsättning följer.

Fruktan för vatten har följd mig, och om jag skall försöka förstå varför, så kommer jag igen till kort. Det skall nämlig väldig mycket till för att jag skall bli så där rädd.

Det jag vet om regn och mig eller vatten och mig, så försvann jag som barn och de hittade mig i ett dike, det är det jag tror, och jag vet inte om det stämmer, i så fall var det mörkt kväll och blött i diket.

Min bror och jag badade i samma badkar då vi var barn, och han har nog säkert inte snällar där än annars, men jag kan inte komma i håg något speciellt.

Om somrarna hos mormor och moster, så drog min mosters man med oss barnen i sin blå bubbla varje finvädersdag för att bada. Även jag tyckte det var jätteroligt, fast de andre kunne simma men inte jag, jag sto och såg på dem i alla år, utan avund och utan käsnlan av orätt. Jag var 11-12 då jag lärde simma, det var just före min mormor dog, och vi fick då ingen tillgång längre varken till deras spa eller bubbelpolar, dvs jag kommer i håg EN sommar då jag var med och simmade. I dag och först i dag har jag blivit arg över detta. Det att låta ett barn stå i vattenkanten medan de andra simmar runt år efter år, det kunde jag aldrig gjort mot någon, och fast jag var ett barn som inte klagade i onödan, borde de inte tillåtat den förnädringen. De tillät det och inge visade det minsta täcken på att detta inte var ok. Som sagt gör man inte så mot någon, inte en gång mig. Och detta har tagit bort även den glädjen som jag faktiskt upplevde då. Men rädslan för vatten måste då ha varit en orsak till att jag inte lärde simma, jag kommer i håg en gång så hamanade jag under vattnet och min mosters man fiskade upp mig. Så det var en kort känsla över hur det kan vara att drunkna.

Och sen har vi då den som jag återkommer till här på bloggen, jag tror jag var 11 ungefär, det spö-regnade den dagen, och det var första gången min kusin valde bort mig för nya kompisar. Jag var så ledsen och även den dagen sa min mormor något som sårade mig djupt, jag tror inte hon hade det som vana, det är inte omöjligt häller, att även hon inte gillade mig, men jag kommer i håg denna ena gången då hon med flit så något ofint och det samtidig som min kusin valde bort mig. Jag kommer i håg regnet som silade ner mellan huset på gården, och granntjetjen, som jag inte alls tyckte det var roligt att leka med, kom.

Sedan jag var liten har jag varit rädd för vatten och i mardrömmar sipplar vattnet in i husen där jag är, jag bor nära havet eller jag är i det. Vatten tillhör mardrömmarnas värld, och där har jag ingen kontroll på vattnet, det rinner in och det rinner över. Jag kobblar vatten till att kvävas, och att dödas, och av all dumma saker jag har gjort, är det att försöka att få dykarcertifikat, jag lyckades och kunde i dag haft dyckarcertifikat, om jag inte hade skippat de två sista fridyken. 'De två, av i allt sex fridyk helt på sluten av kursen. Jag var sjukt rädd under hela kursen, och jag valde att inte fullföra, jag var helt olämplig som dykare och kunde ha dragit med mig folk i döden, jag innsåg det själv som tur var, och innan jag hann göra DET fatala felet.