I går tog vi far väl med Thorbjörn, det var en vacker och värdig begravning, och jag förstod att här finns ingen plats för skuld, några sjukdommar äter upp folk innanfrån, ja som t.ex canser gör.
Han tillhörde pingströrelsen, och även deras vackra lokal, enkla tal och enkel musik, kan göra semonin enkel och vacker.
Självklart är inte döden vacker och inte i förtid, han var 40+
Att inte vara så
rädd för döden, gör en långt mindre rädd för livet. Att våga möta döden, att vara med när det har så stor betydelse för hans familj och släkt, att folk kommer och visar den sista äran.
Det att inte använda det som ursäkt för att lämna folk ensamma i sina svårigheter, men även förstå att en själv har sina begränsningar, att först vara där för sina egna barn och den nära
familj.
Samt vårda sig själv, så att en är en ressurs och inte en utbränd en, som springer runt och drar energi, i stället för att palla och stå på fast grund och ge utifrån det.
I livet
skola lär en någonting jämnt, då egentligen ingen ting är fasta sanningar, de mognas och omvärderas, mognas och omvärderas.
Livet är en hermeneutisk cirkel, du återkommer ständig till samma teman.
Och som ett stöd för alla som sliter, så vill det som kommer i livet med tiden bli greppbart, det vill återkomma och vill som med livet passera åldrar, perspektiven ändras, och ofta mildras det som var hårt, det är
som att se livet i allt större perspektiv, och alla detaljer som du fokuserade på, bli delar av det hela, just som du flyger och ser det hela från ovan.
Nu förespråker jag inte flygresor, med mitt miljöperspektiv, men
samtidig är det att flyga en höjdare, jag gillar ju höjder och perspektiv.
Ja, nu till nästa år efter våren, bara måste jag upp till fjällen.