och

Jag styrs lite av detta mottot, och sedan av att jag måste skynda mig, jag stressar mig själv, allt från att rädda världen till att skriva här, jag lever som om jag fortfarande har fanden efter mig.

Jag styrs av piskan, jag springer fortfararande av efter kommandon, och jag är en del av nutida samhälle.

Jag kan lite av allting, jag är ju även nästan mikrobiolog, och kan om pandemier och liknande, jag vet för mycket om för mångt. Och sedan sitter jag på en blogg, då jag saknar självförtroende.

Jag kunde säkert ha delat med mig av något av det jag kan, till glädje för någon, och mig själv, det kallas utbyte. Många jag känner går i vården och är mera kompetenta än dem de går hos, de förväntar sig att få något medan de sänks, det är inte utbyte.

Jag kan mycket och lite för mycket, jag vet allt för mycket om miljö-och klimatförstörningar, jag förstår varför hur när var och vem och hurså. Jag kan mycket om anhöriga, medan jag räknas vara inkompetent som anhörig. Men det är jag inte.

Jag har jobbat i vården om somrarna då jag pluggade, jag kan lite om vården med, jag har pluggat kemi biologi statistik oceanografi, min specialecering i biologi var marin mikrobiologi, jag kan om haven, jag kan om föroreningar och jag kan om mikroorgansimer, virus bakterier och andra encellsorganismer. Jag kan om litteratur, jag har förläst mig simpelthen, jag kan om politik, jag kan om ideologier, jag kan simma i dag, jag kan om jag måste dyka, jag kan lösa korsord, sudoku, jag kan inte rida, fast jag ville, jag kan om djur, vi har snart haft dem alla, jag är mamma, där kan man ju alltids för lite, jag är dotter och syskon, och jag är vän, och jag är vänlig, jag kan sjunga och spela, jag har även spelat trummor, jag kunde det i alla fall en gång, jag är nyfiken, jag rör mig överallt och i bland rör jag mig bort, jag kan om döden, och jag vet en del om livet, jag har första hjälpkursen i psykisk hälsa, sorgkurs, compassionkursen till Viotti, jag kan mycket om Kbt (apråpå reklamen) jag har utbildningar och jag har humor, jag kan springa fort, fortfarande, jag kunde stå på huvudet, jag har en ryggskada och en frusen axel, jag kan lite om sjukdommar, jag hade en far som var läkare, så jag vet rätt mycket om sjukommar, jag hade en mor som förutom att vara sjuk, var en berättare, poetiker, som gillade sång, folkdans och att tala om heimsleg, jag kan mycket om kultur, jag hade en far som var idelaist och en bror som var svår, jag kan mycket om idealism och jag kan om krig, men även lärde jag mycket av min bror, vi spelade mycket kort och spel och hade många tävlingar, jag kan tävla om jag måste, jag har gått mycket i naturen, min släkt och man är naturintreserade, jag kan många blommar växtar och djurs namn, jag är ju så intresserad, jag kan om frihet, den finns i naturliga miljön.

Och sedan sitter jag här själv och onanerar med mina ord, får man skriva så här vulgärt, jag har en väldig morailsk bakgrund, jag kan det mesta om moral.

Det är inget utbyte, jag sitter ju själv och kan för mycket så det plågar mig, jag behöver ventilera något av det jag kan.

Vi lever i en värld som har gått av skaftet, via ekonimiska konstruktioner har vi för mycket, vi har via teknik och fake-ekonomi och via media, nått ett punkt, då vi kan få allt vi pekar på, all mat vi måtte kunne önska via tasttryck, så är den hemma hos oss, vi lever i dag i science fiktion, då allt som var science fiktion är i dag realitet, vi tar tre för två, vi är gränslösa vuxna som kallar detta frihet. Vi lever ut alla de gamla dödssynder dagligen. Vi tror vi pratar med varandra när vi kommunicerar via smarta plattor och telefoner, rent faktuellt siter vi och pratar med en blickplatta, det vi tror är kommunikation är galenskap, se på tåget nästa gång, vi är galna för vi pratar till metall och med metall, vi kommunicerar med metall(skrot) i stället med varandra, vi köper alltid det vi alltid har lust på; det är glass om vinteren och tomtar i spetember, det är lussekattar halva året och faste-bullar resten av året, vi är gränslösa omättliga, vi vill ha en jorden runt resa just nu, och sen får vi det.

Vi tycker vi är för tjocka, vi får alla livstilsjukdommar, maten vi köper så billigt att den är garnerat med olika canserframkallande tillsatser, men den är billig, vi lekar med generna, klistrar och limmar, och vi leker med robotar, vuxen-lekar, som folk tror vi måste ha, det går ju inte att ta det helt seriöst, vuxen dockor, vuxna barbies. Vi publicerar våra gränslöshet på media, vi svär, och petar nesan på pendlen, vi skäller ut grannen och försäkringskassan på pendeln, vi sitter mitt emot varndra och viser ingen respekt för varandra, vi hälsar inte, hjälper inte.

Och här sitter jag lika galen som alla andra och biktar till en metallburk, och ursäktar mig med dårligt självförtoende, för att inte gå ut och ha lite utbyte, jag kanske ser där ute att jag inte kan all ting, och jag lär kanske andra lite, jag slipper sitta själv och veta allt för mycket, jag kanske börjar leva där ute, och inte känner fanden är efter mig, den har jag nu bara fiktivt, den kanske upphör när jag får realiserat den jag är, och det jag kan.

Jag har jobbat inom service-yrken, jag har haft fast anställning i en skoaffär, och ett sesongvikariat i en trädgårdaffär, ja förr i tiden, för länge sedan. Och jag har varit sekretärare.

Jag är väldig social, och nu sitter jag här själv och har blivit skåp- eller skrot-social.

Vilken tokig värld vi lever i.

Snart är jag all min tid här, till slut blir jag bloggen, och de siste spår av mig är elektroniska. Jag fick en skit-dag, letade efter försvunna papper och fastande där, fankern jag fastnar ännu i saker, och det är lite ocd över det, då jag får ångest om jag slutar och ångest om jag fortsätter, dagen i dag har varit bland mina 4003 papper förenade i disharmoniskt kaos. Hela dagen typ, ryggen har gått ui rygglås, och armen är säkert borta.

Jag måste bort från denna blogg, jul var är du? Jag måste börja leta restaran av den förgågnade tid.

Jag har snart tappat bort mina döttrar och snart studierna och snart mitt mentala jag i bloggen. Jag är komaptibel med bloggen och jag är en musarm med armen fastnat i datorn. Jag fick en ny facebookvän i dag, är det jag som har frågat? Han hade 10 gånger så många facebookvänner som jag. Hur i all världen klarar de att skrapa ihop så många folk? På desssa medier är jag en liten siffra, och på bloggen är jag själv.

Det blev en skit-dag och allting jag har gjort har jag klarat att radera, att vara i gamla papper och i en dator är inge höjdare, jag vill även ha 2500 facebookvänner och varje dag möts vi och sedan kör vi  i gång på mina premisser, jag behöver aldrig mera se gamla papper och vi tar ett smältverk och har en cermoni medan vi smälter våra 2500 datorer, från skrot är de kommit till skrot skall de gå och till skrot förblir de, jag är en datorhatare, men sedan har jag ocd och sitter fast innuti den.

Jag vill också ha 2,5000 000 facebookvänner, och sedan skall jag aldrig klaga mera, jag lovar!

Jag kan rasera allt jag skrivit under med att säga att livet är oförutsägbart, en kan dö av en taksten när som helst, livet kan gå sönder på ny, i vilken som helst ålder, en kan utveckla allt från pds till tbc och fågelinfluensa osv osv.

Det är bara det att även med den kunskap bli livet lättare, vi kan inget veta, livet nog inte är den idyll vi trodde, det är lite tröstlösa träsket.

Men några lever nära på livet, medan andra är mera teflonmänniskor, det är möjlig att det inte går att värdera om det är bra eller dålig att vara det ena eller det andra. Och det är kanske så att det går att välja i någon grad om en vill vara nära livet eller inte? Att vara nära livet är rätt tungt, det är att se för mycket, och sedan jag är i stor grad en sådanna där person, är jag i en fas där jag undrar om det går att få lite mera teflon på kroppen.

Eller så får jag vara den jag blev, att leva så nära livet att det går att ta och känna på och smaka på det, det är som att leva ute i naturen, prisgiven vind och väder, och klimatändringar.

Att vara teflonmänniska har högra status, jag undrar på vad jag egentligen vill där, och jag saknar kunskap om hur jag blir en teflonmänniska, hur det känns, och om det är att reckommendera.

Den som lever vidare får se!