Jag kan rasera allt jag skrivit under med att säga att livet är oförutsägbart, en kan dö av en taksten när som helst, livet kan gå sönder på ny, i vilken som helst ålder, en kan utveckla allt från
pds till tbc och fågelinfluensa osv osv.
Det är bara det att även med den kunskap bli livet lättare, vi kan inget veta, livet nog inte är den idyll vi trodde, det är lite tröstlösa träsket.
Men några
lever nära på livet, medan andra är mera teflonmänniskor, det är möjlig att det inte går att värdera om det är bra eller dålig att vara det ena eller det andra. Och det är kanske så att det går
att välja i någon grad om en vill vara nära livet eller inte? Att vara nära livet är rätt tungt, det är att se för mycket, och sedan jag är i stor grad en sådanna där person, är jag i en fas där
jag undrar om det går att få lite mera teflon på kroppen.
Eller så får jag vara den jag blev, att leva så nära livet att det går att ta och känna på och smaka på det, det är som att
leva ute i naturen, prisgiven vind och väder, och klimatändringar.
Att vara teflonmänniska har högra status, jag undrar på vad jag egentligen vill där, och jag saknar kunskap om hur jag blir en teflonmänniska, hur
det känns, och om det är att reckommendera.
Den som lever vidare får se!