och

Snart har jag skrivit lika mycket som Knausgård, detta är nog tillsammans 7 egoböcker, en mera än den egotufsen. Fast jag är lite bättre, jag tänker inte ge ut skiten häller, bläh för dumma knausgård. Egopsykot, tufsen, tullingen, idioten, jag skulle aldrig sätt teateruppsatsen över hans böcker, jag är fortfarande illamående, två år efter. Äsj fy spy!

Jag kan däremot välta mig i egoism på MIN sida. Och det gör jag som om jag skrev en bok. Jag går i cirklar och en är bandomscirkeln och just nu är jag hos mormor, hon jag har glömt, bortsätt från vissa saker hon sa. Dottern har kallat mig Lilla Sniff, jag gillar att de vågade vara ärliga, för just det sitter jag med igen efter mormor, hon var rädd för all ting. När det blixtrade satt vi som i bombställningn i hallen med händerna som skydd, hon var rädd för skrock, en dag satt en gjärtrudsfåglel (stor hackspätt med röd luva) i björken utan för, det betyder bara elände i all framtid, jag var i flera år rädd för vildkattarna hon berättade om, jag trodde det fanns en art, där ute som var jättefarliga, så man inte kunde gå ut i mörkret, jag förstod inte att det var vanliga bondkatter. Hon var så rädd för pedofiler, jag måtte inte bli med tågkonduktören på toan, först nu kan jag förstå varför. Var hon rädd för regn? jag har blivit så rädd för regn, jag får inte sova då, och har en känsla av att drunkna. Vad är det med detta rägnet? Jag blev rädd för mormor, det var slutnotan på den relationen. Rädsla. I drömmar har jag varit tillbaka i huset, med messinghandtak som polerades för julen, med finstugan som var varm bara i julen. Med de gamla möblerna och Falkberget i bokhyllan, med pianot, med måleriet av kvinnan i skogen, med två sittgrupper, med brunt och beige, och med gulnade fotografier. Av vardagsrommet, hallen, utetoan, innan den kom in, alltså kommer jag i håg före 4 års ålder; mörkloftet med alla döda flugor i fönstret, med lådor med gamla veckotidningar, frimärken, skolböcker och loften där sovrommen var, spegel och börsta i silverfärg, pottor, och kylan på vintern då ingen värme fanns. Jesus över sängen till mormor, medan hon sa att hon trodde på tomten, snarkningen som när den övergick i tysnad gjorde att jag trodde hon var död, klädkammaren där vi klädde ut oss, badkaret och två handukar, en för övre och en för nedre del av kroppen, men bara hos mormor, 4 sovrom i huset, som i början skulle gå över till mor, men som blev yngsta systerns, tre systrar men ingen gemenskap? Så mycket liv och så livlöst. Spritism, men inte så mormor fick veta. Rädslan var ägaren av huset.

Även min far bar rädslan inom sig, han var allt för känslig till att vara läkare, hans mor dog 50+ i långdragen canser, min far trodde säkert han måtte rädda alla ifrån canser, antigen hade vi canser eller så var vi friska, mellan där fanns inget, rädsla för torkan och glädjen över det hemska regnet. Då var vi i regnet igen då. Rädslan för att min bror skulle fara illa, en rädsla jag inte fattade. Min far, som alla trodde var så lugn, var så rädd, oro kallas det han bar på, oron som följde årstiden och cansersymptom, allt var cansersymptom eller så var det inga symptom alls. Min far var på giv akt för regnet och cansern, hela sitt liv.

Själv blev jag rädd med, men omedvetet, och bara i perioder under stress, ja bortsätt från rädslan för vatten och regn, för att barnen skulle fara illa, i bland när det var tyst på rommen kollade jag in, för att se att de var levande fortfarande. Mannen i huset som svek, han var inte rädd för någonting och hade en innebygd förakt för svaghet. Han lämnade mig i sticken, jag hade inte den trygghet jag borde haft, men det visste jag inte. Min dotter fick Rhotavirus och hang 1,5 år gammal livlös i mina armar, medan han var i Costa Rica, jag trodde hon skulle dö, som tur var far där och fick henne direkt in på rätt avdelning, utom alla akuter och andra barriärer, den gången prickade han dirket in vad det var, och dottern överlävade, medan min man letade flugor i Costa Rica, och vet än i dag inte hur kort det var ifrån att tre blev två, hur skört livet är, min man som liknar knausgård, och som bryr sig om sig själv och sina flugor, flugornas härre i praktiken, och som föraktade allt som inte gynnade han, som föraktar än i dag, det som inte gynnar han, han föraktar mig, och han tror än i dag att han har gått hela vägen upp själv, han ser inte hur det kostar andra, och ser han det, så ser han på det med förakt. Rätt pragamtisk inriktad på benefit och ingen kostnad, andra får ta notan, paracit? ja han tål inte kritik, och paracit är definitivt kritik, och under all kritik. Hur utvecklas förakt och hur utvecklar man förakt, det går ju inte att gifta sig med någon du föraktar, dvs att förakten kommer efter, och vad är det som frodar förakt, och hur kan man förakta modern till sina döttrar, det genetiska arvet till sina döttrar, väl han gillar sig och sitt och sina, han kanske kan tro de är klon av han och hans och sina; han är ju biolog, men har kanppast klarat att klona sig, ännu. Förakt för de som han inte gillar, de som är korta, avvikande, tjocka. Och sedan samalar han på kryp, kan det vara för att kompensera för all den förakt han bär på. Jag undrar och hur han kan leva så stort på det han tar, att inte äga skam eller skuld eller andelar, att vara så ytlig, så hård så kall mot dem han föraktar, och sedan inte mot de andra. Ödmjuk är det aviigsidan av förakt? Är hans liv som att byta morronrock från vit till den svarta.

Min mor och bror med sin djupa ångest, där de nerkämpade de andra, de fiktiva motståndare.

En brokad församling av oro, rädsla, ångest och förakt, och i överdos.

livet har blivit en hermeneutisk cirkel, jag går runt och runt. Hur i all världen skulle jag ha självförtroende irfån, jag är ju som vilken flyktning som hälst. På kort tid har jag förlorat hälften av de få nära jag hade, de dog eller försvann. Om vi säger det var en handfull, så är det en underdrift. Med det resterande nätverk har jag fått byta roll, den gamla rollen var för gammel. Sedan sommaren bor jag på förorten Avigsidan, och tillbringar det meste av tiden själv, jag måste förhålla mig till en mängd folk från så många olika konstellationer som det går, det finns liksom ingen frizon utomhus. På kort tid har barnen blivit stora, och sökt utåt, mitt lilla nätverk här i detta landet har jag flytt ifrån, det tar två timmar i kvävande tunnelbanor och pendlar för att komma dit. Inget har jag kvar, eller som liknar på något jag har haft. Däremot börjar konturerna av nya nätverk växa fram, men då inte i detta landet. Jag har förlorat de som jag bodde med, med de som var nära mig i genrationen över, och med allt jag trodde fanns. Skulle jag då gå runt med en strålande aura av självförtroende, då vore jag galen. Tur att jag inte är.

Men nyorienteringfasen är en långsam process, skakningarna efter alla de som for, har börjat vika, men tomrummet är helt fullt. Tomrummet är så överfylld att jag inte har klarat att börja navigera på nytt, och jag går runt i criklar i mig själv, och allt som var måste ersättas med nytt. Om man tänker sig att jag är flyktning, för jag har inte längre något naturlig fäste något ställe, så borde jag se på mig med milda ögon. Alla behöver ett hem att komma hem till något ställe i världen, där jag växte upp finns i dag ett ställe att återvädna till och det är fars grav. Inget finns mera där häller, och hur kan jag efter dessa mannefall, bevara mig själv som om inget har hänt.

För att vara ärlig så mår jag då hyfsat efter att ha förlorat nästan allt jag hade, och fast jag inte är nöjd som det är, så är det så är det då inte så värst i alla fall, eller hur, kära nån!