livet har blivit en hermeneutisk cirkel, jag går runt och runt. Hur i all världen skulle jag ha självförtroende irfån, jag är ju som vilken flyktning som hälst. På kort tid har jag förlorat hälften
av de få nära jag hade, de dog eller försvann. Om vi säger det var en handfull, så är det en underdrift. Med det resterande nätverk har jag fått byta roll, den gamla rollen var för gammel. Sedan sommaren bor
jag på förorten Avigsidan, och tillbringar det meste av tiden själv, jag måste förhålla mig till en mängd folk från så många olika konstellationer som det går, det finns liksom ingen frizon utomhus.
På kort tid har barnen blivit stora, och sökt utåt, mitt lilla nätverk här i detta landet har jag flytt ifrån, det tar två timmar i kvävande tunnelbanor och pendlar för att komma dit. Inget har jag kvar, eller
som liknar på något jag har haft. Däremot börjar konturerna av nya nätverk växa fram, men då inte i detta landet. Jag har förlorat de som jag bodde med, med de som var nära mig i genrationen över, och med
allt jag trodde fanns. Skulle jag då gå runt med en strålande aura av självförtroende, då vore jag galen. Tur att jag inte är.
Men nyorienteringfasen är en långsam process, skakningarna efter alla de
som for, har börjat vika, men tomrummet är helt fullt. Tomrummet är så överfylld att jag inte har klarat att börja navigera på nytt, och jag går runt i criklar i mig själv, och allt som var måste ersättas
med nytt. Om man tänker sig att jag är flyktning, för jag har inte längre något naturlig fäste något ställe, så borde jag se på mig med milda ögon. Alla behöver ett hem att komma hem till något
ställe i världen, där jag växte upp finns i dag ett ställe att återvädna till och det är fars grav. Inget finns mera där häller, och hur kan jag efter dessa mannefall, bevara mig själv som om inget har
hänt.
För att vara ärlig så mår jag då hyfsat efter att ha förlorat nästan allt jag hade, och fast jag inte är nöjd som det är, så är det så är det då inte så
värst i alla fall, eller hur, kära nån!