ja jag väljer light-varianten, det är bekvämare.
I dag vet jag att det min mor utvecklade eller fick (och som hon nog var disponerat för att utveckla när inga coping strategier fanns) var borderline sjukdom, blandat med
andra svårigheter.
Efter att ha gått tre fyra år på anbos möter, ja från 2013 ungefär, så vet jag i dag, att det är bland de svåraste sjukdomstillstånd för anhöriga, makar, föräldrar,
och jag har mött ett par vuxna barn med, som är söndertrasade.
Jag är inte utbildat till detta, men om vi ser min brors problem som trotssyndrom, ODD, så är det inte långt från verkligheheten.
Och min
far alltid stod med den starkaste och fegade totalt.
Då har vi det vuxna perspketivet, att familjen gick på mig, att de utplånade alla länker till den yttre samt det de kom åt av innre värld, att de isolerade oss, gick
på mina vänner och fick allt och alla bort, att det som försiggick hemma var galnare än på något galenhus.
Att de tog min förmåga att anknyta, att aldrig visa någon intresse för mitt vuxna jag,
att släkten och familjen let mig sägla helt min egen sjö, att min mor blev sjuk varje gång jag visade mig hemma. Att folk är nådlösa mot dem som inte kan stå upp för sig. Att det alltid finns folk som dem i min
familj, att upprepningar av detta jag har varit med om, blev fört vidare i vård och av myndighetspersoner.
Att kusin och man, inte har stått upp för mig, de har gjort det som jag blev utsatt för som barn, uppvisad de samma
straffmetoder, tyssnad och kyla, vald gräddfilen och överlåtit diket åt mig.
Jag kan i dag ha en relation med min mor, hon är den som har pallat kritiken, och med den hon är i dag, så kan vi ha en relation, men
aldrig nära, det att hon och jag blev överlämnat själv, var inte bara skadligt för mig.
Jag hoppas de någonsin kan känna skam, det är nog likaväl den känslan som gör dig till en människa.
Om jag råkar få en taksten i huvudet och dö, hoppas jag det är skamkänslorna, och inte blommorna som dyker fram.
Det finns ju fortfarande år för läkning i relationerna, men det kräver tvåvägs-vilja,
jag vill gärna ha en relation till alla mina, men inte längre på min bekostnad, man delar notan efteråt, man äter inte och dricker på andras bekostnad, man tar inte andras livsutrymme och njuter av den.
Det är skamligt
det, och skäms du inte för det du gjorde, så har du kanske vunnit.
Men då har du även fölorat din mänsklighet.