violer

......varför skriver jag egentligen här, alla kan ju läsa det, le terrible......

milliarder av ord.....

Vi har tre grannar minst i gatan som har passerat 90, den ena har bott själv, han hör inget; så samtalet blir typ: god mann, øksskaft; han har varit där alltid, han ser genomssnäll ut och som min far ligger han i gruset och renar framför sitt hus, det ser alltid fint ut, på det sista har hans hälsa skrantat, ja man vet inget om han, men jag har sätt hemtjänsten där några gånger; han har en son som är där, tja ett par gånger varje fjärde år; nu är huset till salu, jag vet inget om varför, om han är mycket sjuk eller om det är sonen som vill sälja.

Men jag kommer till att sakna han - men det får han aldrig veta - just för att han var hövlig och verkade nöjd med inget, lite som min far.

Puh äh!! omsider kom jag till ortopeden och han var tro det eller inte: vänlig. Naturligt vänlig, så vänlig att jag måtte ta mig samman för att inte börja gråta, där går skammens gräns.

Han var från USA, och hade tydligen god uppfostran, han var en människa.

i dag är vänlighet en bristvara, formella och kyliga, korrekta och trendiga är stilen i dag.

Barnen är inte utomhus, våra grannars nyfödda barn ser vi vart andra år en glimt av. Alla går in i sin bil eller mobil eller på plattan,; det är som vi redan bor på Mars och det finns inte syre där ute bland andra. Det är läskigt och creepy, jag fryser här jag går i allt för varma kläder. Kläder ja, de skall inte handlas på Coop forum i alla fall, även det är skamligt.

Är det detta samhället vi vill ha och ge våra barn. Väl vi ger dem det i alla fall, samt den kollektiva smutsen, som alla är för fina till att röra, det gäller även sin egen smuts. Den ger vi till Grannen om ingen Annen.