Jag överlever ju inte om jag ska kronisk leva i massutdöendet, om det blir så så råkar vi nu alla lika illa ut, det är ingen tröst, men Homo sapiens vidare existens vilar inte bara på mig, de resterande 85
% får komma på banan. och gör de inte det är det väldigt sorgligt egentligen.
Man blir nu påverkat av allting en gör, även retoriken öppnade nya dörrar, och om kommunikation. jag har läst Omgiven
av idioter av Thomas Eriksson, dvs han skriver om olika människotyper och om kommunikation på arbetspaltser, han jobbar nog som konsulent, för att bättra arbetsmiljön och han gör det med färgprofiler av fyra huvudtyper,
enligt Thomas; på något sätt är det obekvämt, då man själv är en del av boken, alltså en eller annan karikatyr av en människa med en viss färg.
hade det varit från den tiden jag tyckte
riktig illa om mig själv vore det totalt hopplöst, jag ville ha tillagt mig själv alla de negativa egenskaper jag hittade, och det hade varit jag.
nu hundra år senare, har jag fått lite mera skinn på nesan, och jag kan
våga välgs lite friare ur lådan vem jag tror jag är.
jag är ju snäll och har varit allt för snäll, ordet snäll finns inte med, det låter nog fult att vara det; men det har jag lärt och det blir
lite omvänd Bamse-filosofi, är man snäll så får man vara stark, annnars blir det inte gynnsamt. Så jag har blivit tuffare fast lika snäll.
Viljestark målmedveten nyfiken rak utåtriktad verbal öppen
empatisk känslig pålitlig vänlig försiktig lojal utforskande logisk noggrann objektiv analytisk, där har jag snott alla superlativ som jag kunne hitta och som möjligen kan tycke passa.
Nu är Thomas som retorikerna
när de påstar att de är mottagareanpassat orientrerad, det är sjuttan vad du själv tror du är, men hur de andra tycker du är.
Det är det som känns lite obehagligt, att bedömmas och plaserast, det är
lite som att bindas fast och aldrig komma fri, om det nu så är att alternativen är så snäva.
Det är nog mera förenklade verktyg han använder för att förbättre kommunikationen mellan olika människor
på en arbetsplats.
Men det är även det att alla vill ha ledareegneskaper och inte alls någon vill vara den som följer order.
Det är så att alla tycker sig nog vilja vara ledaren.
Ok, jag är inte
det, det vore beklämmande att kasta ett papper och säga "ta det upp" till någon, men jag vill som de flesta inte jobba under någon surgubbe eller gumma.
Det rymmer nog dagens lyxtänkande, den autonoma självständiga
personen som bestämmer över sig själv och sitt eget öde, inte befalshavare och inte slav; perfekt!!!
Men ändå jag är inte någon extrovert och krävande person, trots att det låter ideellt.
Men
min kusin då som jag inte längre känner, jag tror att hon hamnar i det röda dominanta området, snäll var hon, men vissa saker är viktigare än lojalitet, prestigen kanske och att bli gillat av flest möjliga, lite
pragmatisk och väldig fexibel, lite kappan efter vinden och extrovert, men inte för nära. praktisk men klumpig, kommentarerna är inte alltid mottagareanpassade.
Just, vi blev ganka olika, livet kreerar även din personlighet,
tyvärr. Jag har varit för lojal plikttrogen osäker beroende och allt för introvert.
Den dagen tönnan blev full och den rann över, fick jag verkligen nog, inte att jag personlighetsförvandlast men jag blev allergisk
för människor som har tagit för mycket av min plats. Nu har det blivit så att jag har blivit fyrkantig, det har kommit ett elstängsel runt mig, och jag vill inte ha folk för nära, tungan har blivit vass och jag har börja
bita till när jag blir biten, jag har lite högre klackar under skorna och med dem försöker jag klacka till om någon blir för obekväm.
Men bakom elstängslet är jag nog den samma, tråkigt nog, enligt
mig själv.