Den verkliga historien om hur det är att leva; det stämmer inte det jag lärde som barn: Det med hur livet verkligen är: Det är inte alls som jag trodde; något om allt som varar för evigt, alla relationer i all harmoni
och prinsar på vita hästar och eviga lojala vänskap och något om rättvisa och att den rättvisan råder som en regel.
Nej det var inte alls så; det att leva i relationer är inte alls som en våg, det
att leva i ektenskap klarar inte människor stort sätt, då allt de har trott visar sig vara en saga från igår.
Människor är så olika och så lite inställtda på jambördighet; de flesta vill
ha hela kakan själv, och sen vill de att någon annan diskar kakafatet, och de som diskar tror ofta att de som de får diska för, är halvgudar, då folk har sagt det.
Ektenskapet är en dold konkurrans och särkild
män är förprogrammerade till att ta rollen som kakfatsägare och en fru som är diskmaskin dammsugare och golvtrasa.
Vänskap kan ju vara totalt olika vem du frågar, men se inte bort ifrån att bästa vännen
är utbytbar precis som frun eller ekta maken eller var det den falska.
Varför försvinner just de blommorna du tyckte bäst om i trädgården, det måste vara ett omedvtetet medvete hos maken som tog de bort. Och just
favoritträdet.
Vänskap är stort sätt sköra grejer där avund och såra känslor på en blunk tar bort denna så inbillade variga realtionen. Om den skall vara precis så jambördig som du trodde,
måste du bara ha en relation med dig själv och herregud vad spännande. men i relatioenr med andra ligger du risligt till i fall stilbyte eller annat byte.
Nej det jag lärde som barn var godnattsagor till tröst i en värld
där svek och varaktighet är like flyktiga som motsatssen.
Men nu över- eller underdriver jag igen, det finns ju stabila förhållanden och stabila ektenskap.
Vel gör det det???