Andra gången jag satt vid en dödsbädd var förra året då min far dog, vi dygnvakade i 5-6 dygn.
Denna gången var det ett eget val, men tufft var det. Det som gjorde det dubbelt eller mera så tufft att min mor hade med tidningen med 4 sidors intervju, med min kusin som alla gillar men som inte gillar publicitet.
På de fyra sidor fanns jag inte, och inga spår efter mig i histroien om hennas liv dokumneterat med bilder.
Den dagen förlorade jag två av mins närmaste personer, den ena lämnade ofrivillig och den andra frivillig.
Hade jag varit henne hade jag bett om ursäkt, då på grund av omständigheterna, den jag läste om kände jag inte, och inte hennes hela liv.
Det värste var nog inte att bli ignorerat men att det har fortsatt, det att ignorera någon är det värsta sätt att behandla någon, det är mycket värre än att skälla ut någon, dvs hon har begravat mig i live, utan blommor utan tal och utan tåror