Vi har tre grannar minst i gatan som har passerat 90, den ena har bott själv, han hör inget; så samtalet blir typ: god mann, øksskaft; han har varit där alltid, han ser genomssnäll ut och som min far ligger han i gruset
och renar framför sitt hus, det ser alltid fint ut, på det sista har hans hälsa skrantat, ja man vet inget om han, men jag har sätt hemtjänsten där några gånger; han har en son som är där, tja ett par gånger
varje fjärde år; nu är huset till salu, jag vet inget om varför, om han är mycket sjuk eller om det är sonen som vill sälja.
Men jag kommer till att sakna han - men det får han aldrig veta - just för att
han var hövlig och verkade nöjd med inget, lite som min far.