på engagemang, för det finns ingen fanclub eller nobelpriser på en död planet.
Med en gång folk tänker egen ära, så backar man minst sju steg, uppriktigheten försvinner i guldglansen. Det hela
blir inte intressant.
Uppriktighet kan också på komma på avväga, genom att målen inte är klimatet och biodiversiteten, men själv att stråla i glansen av någon form av illusion om att gå vidare
i historieböckerna, som inga skriver, på en ruinerad planet.
Vi dras alla åt alla håll, äran kontra viljan att rädda vår egen sorti ifrån planeten, det är vi som går, sedan vi behöver dem
längre ner i näringskedjan för att överleva, medan de behöver inte oss, det är inte gräset som blir borta, det är de som lever av grödorna.
Uppriktigheten handlar om en del insikter, vad vill vi, att barnen
och barnbarnen överlever? Vill vi att gräset överlever? Vill vi ha äran och nobelpriset i frid? Målet är ändå just oss, att få beröm för vår strid? Eller var det barnen på bekostnad av oss?
Ja tack både och, sa Nalle Puh, det är inte uppriktig, för om kampen är oss eller barnen? så blir uppriktigheten eller inte, övertydlig.
I dag fick jag vänförfrågan av Hjalmar Noak på Facebook, jag
tar inte männ via nätet, inte kvinnor häller. Det är fakeförfrågan, men sedan jag inte är intresserad, så funkar inte den. Hjalmar? Noak, uppriktig talat, det är allt för många som sviker sig själva.
För det är det den gör.
Jag behöver inte just Hjalmar.