är något man inte kan förhålla sig till, och därför börjar man överse den.
Man tror att det inte finns på riktig. Jag började närma mig temat, då jag läste Svenska på
KomVux, ungefär 2011, och skrev om Guillon och jämförde med Lisbeth Pipping sin bok. Oavsett vem Guillon är i dag, så var det en grym berättelse om att bli slagen som en rutin efter middagen och en mor som lät det ske. Oavsett
vem han var så var han inte skyldig i grunden.
Långsamt började jag att förhålla mig till en värld, man inte vill tro på sedan det finns lite överallt. Och det kräver så mycket att vara den som
säger till. Att förhålla sig betydde inte att känna av, det betydde rent teoretisk att förstå, för att det var viktig oavsett vad man kallar personen och oavsett grad av den.
Det blev till en resa med Kristina från
Järna i procenter och det började få en fason och bli till en form. Orden kan man slänga runt sig, men det får man inte, då man kan dömma folk som inte är det. Det är inte något lätt tillnärmande
precis. Det kräver något att se den även i andras böcker.
Sagovärlden är ett sätt att beskriva det, man omgör det svåra till varelser och väsen, sedan det inte går att beskriva med ord.
JA doktor Phil gör det, men då skickar han dem båda hit och dit eferåt, och det är bra, sedan vissa är farliga på riktigt.
Jag läste också boken om Mia av Lisa Marklund och det satte sig i ryggraden,
sedan man inte tror att det finns när man ser bara på ytan. Ondksan är kanske bara avsakand av at känna något för andra och styres av glädje av att göra illa. Jag vet inte, sedan jag inte känner det samma.
Till slut läste jag allt om Elina Elskvärds härskarestrategier och Thomas Erikssons omgiven av idioter och psykopater. Jag djupdök in i temat utan att fatta det. För då måse en koppla på känslorna, och bli
rädd på riktig.
Det är något en inte kan förhålla sig till sedan en saknar kunskapen.
Nu har jag skämtat i några år med Anna, där jag leker med orden och meningarna som de använder,
sedan det är lättare att förstå det då.
Man kan inte beskylla andra för att vara någon ting. Elakhet kan komma av en natulig reaktion, eller det kan komma ifrån något djup, som det inte går
att förstå sig på.
Det är även en kunskap att den är närvarande i skolan, på jobbet, i karriären och i hemmen. Vid att göra den verklig och göra den till en reell figur av olika grader, så
kan man också hjälpa flera.
Den är farligare när den inte finns som elefanten i rommet. Det är den sidan på spektret som de kallar bordeline via narcicissmen upp till psykopati, men sedan är inte alls alla onda,
många är drivna av innre känslor som de kanske inte vet att de projiserar.
På den andra sidan av spektret finner man alla ångestdiognoser och depressioner, tvångssyndromer osv osv. Ingen av oss är säkert helt
normala och balanserar på mitten i all ting.
Man skall inte kalla andra någonting, men slå ned på det, när det omformas til ord.
Efter åra-tal är jag egentligen lika okunnig, sedan det kräver sin doktor
Phil att få någon ordning på oredan. Men budskap som innehåller den, skall man slå ned på, annars tar den snart hela rommet. Sedan den faktisk är farlig och det drivs mot att fylla hela utrymmet.
Vi lever alltid
med den närvarande och den kan lätt bli till ett diktatur, sedan den inte använder demokratiska spelrelgar. Eller bara när det gynnar den. Men fortfarande tror jag att det inte finns någon egentligen glädje i att få all
den makten, och därför tror jag att det vill kännas som en lättnad om de inte får den.
Att ha levd i dens skugga har gjort mig hyperkänslig för just den åkomman.
Och på något sätt börjar
allting med barnen och vikten av trygga deras barndom.
De är utan skuld i gurnden, och skall helst få lov till att förbli oförstörda.
Många skador är alltså ifrån uppväxten, och det är
viktig att bryta de onda cirklar.
Därmed bli allas historiar viktiga och i den får de bli tiill och bli till riktiga männsikor.