lärare på Hagaberg hade rätt i, att jag skulle ta mig själv på större allvar, det är inte bra att överse sig själv, jag kan gå långt för dem och det jag tycker är viktiga och viktigt, men jag ser inte att jag själv går på knän. För att gå långt så måste man ha god koll på benen sina.

så är jag för uppriktig, och på grund av att jag fungerar som ett barometer så tar jag in förstörelsen i världen och sover inte. Jag vet att kan mycket och att jag får ett inblick i den stora världen på facebook, jag har alltså för strarka band til Naturen, som de förstör, jag är för känslig.

Dubbeltmoralen förstör mycket just nu, Janusansikten, att tala med två tungor, att vara båda och, eller värre som jekyll & hyde, vända kappan åt flera håll, och så vidare.

Jag har vetat länge att jag måste lämna facebook, eller kunde välja när, för att återhämta mig, som i grunden också är en ren utmattning. Men då sviker jag? Mig själv, andra? Eller jag missar att se vad som händer? Eller jag blir inte sedd mera? 

Min far gjorde så mycket för andra men det kom bara inga i hans begravning.

Jag ser också på att många i världen sviker miljösaken, de förstår inte att man måste välja i vissa skeden i historian, då är det antigen eller, helt och inte styckevis och delt, det är det rätta eller mamon, som betyder pengar. För i vissa skeden finns det bara en valknapp, och om en inte trycker på den, och den står det bara miljön på, så sviker man allt.

Att jag dramatisera och inte är uppriktig? Jo det är jag, och sedan vet jag precis som min far vad som är rätt och vad som är fel. Och vad som är viktig.

Och det tar död på mig att se in i den stora världen, när folk inte väljer livet, men bara pengarna. Då är det inte dubblemoral?

Nej men mängder ger dem sitt passiva stöd. De låter bara vara att välja. 

Skall man jobba med saken, måste man inte tvivla, då det sprider sig som negativt, en måste vara helt fast, men nu får jag inte prioriterat några andra projekten och jag inte tvivlar, men jag blir för trött, sömnlös även av detta, och skall faktisk kunde välja att backa när jag vill eller behöver, ja på något sätt.

Snackar om att binda fast sig själv.

någon har placerat författare bakom mitt namn på Facebook, på min sida. Det är alltid någon som vill peta i en och se hur mycket man tål. Okej jag kan leka halmbock ett dygn eller två till det blir borta ifrån Facebook. Problemet med att vara större än man är är att man ramlar före eller senare. Uppriktig så är jag inte författare, då måste man vara medlem i någon förening, och jag tänker inte bli det. Påvkeran driver jag med och vad kalla man det? En självlärd. En atodididakt allmöjligman, kanske och den hörs lagom stort ut. Det är säkert många som vill vara författare och jag förstår varför, alla behöver känna sig något mera än Inga ting. Det är mänsklig. Om blev det uppriktig nog. Och sen vill jag att ni nigar för mig när ni ser mig.