hade varit där, men då var det bara inga där? Eller inga inga? Jag för min del var just då och kopierade flygblad, eller skrev ut. Skämten har gått lite långt, min mage går i kramp av dem, men det är inte riktig klokt eller hur, en skall ta folken och orden på allvar, annars kan det få trold i orden, och det har börjat kännas lite så. 

Det känns som jag inte gå tillbaka till den inbundna personen jag var, men det känns som om priset är att känna sig lost in space. Inget står fast längre, och det är som om jag flyger runt utan anknytning. 

Uppriktig om Expressen verkligen var där, så blir det en loge, det har inte varit årtusendets mediesak precis, det är som om alla måste slogs med alla demoner för att det skall stå på print eller prent.

Uppriktig om bara jag skrattar åt inga, så kan det vara någon som tog det på allvar.

Inga författare eller författare inga, det hörs väldig komisk ut.

Men man skall aldrig skratta åt andra.

för de potentiella offren efter sko-strejken.

Det står klart att vi måste skydda dem innan de offras. Och sedan man inte får använda skattemedel varken på barn eller sjuka eller äldre, sedan de kunde börja må bra och bli verkliga samhällshot, så blir stödgala vägen.

JAG arrangerar stödgalan, det blir aftonklänningar, prinsesskjolar, djup urringning och smoking, och kanapeer med mjukost och körsbär, och JAG samlar in pengarna för de potentiella offren, för att inga biter dom! Stackars offren! Och pengarna går oavkortade till dem och bara dom!

Och bidragen för dom potentiella offren efter skolstrejken, sker i webblådan, även kallad bidragslådan, eller samvetslådan, för vem vill vara riktigt samvetslös?