som

och dikten: Kling, kling hestesko, som jag fick inramad av min kusin. Det första decenniet såg jag konstigt på det, men en dag sa det schmock, och det gick det in och en hem, och gosh vad fint det låter, men så kan jag inte hitta tillbaka till det, och det är svårt att hitta något ting på nätet, av en Norges bästa författare, och poet. Jag hade ingen intresse för poesi, innan det bara en dag, gick in och hem. 

Kusinen min gick många steg framför mig efter en viss tidspunkt, hon verkligen erövrade världen, men det gjorde inte jag. En kan gott säga att jag gick min egen väg, den blev verkligen egen, och jag bli frustrerad när folk måste ha enbart poltiska galsögon för att kunne tolka världen. Den gör sig allra bäst utan ramar, den är allt för stor och mångfaldig, till att tryckas in i några ramar. I ramarna passar bättre fina verser av bra poeter, eller visa ord, som leder en vidare i i världen, som så absolut inte låter sig fånga in i enbart snäva färgade ramar, den är så långt förbi den nivån, och det blir banalt att trycka den ihop, som den var bara vore en ballong.

Respekt är det jag känner för det och den, en kan inte tro att man äger ramarna, självklart kan man behöva hjälp till att tolka världen, men där får dumheten stanna, för där börjar respekten för det som är långt större, än en pytte-liten hjärna. Eller en milljard hjärnor, det kvittar, sedan tolkningen av sin omgivning, är en tolkning.

Mera och mera har jag fattad hur löjliga vi är, när vi försöker att rama in de hela bara med olika konstiga begrepp. Att man måste lära att förstå världen? Okej då. Så måste MAN det.

Tarjei Vesaas har skrivit Islottet, som handlar om en ung tjej som går sig villse i ett islott, som hon inte kommer ur. Det finns så många irrgångar att gå fast i, det finns labyrinter och tunnellar. Världen är inte alls så öppenbar som en hade gillat att den var. Islottet är en ganske hemsk berättelse om att gå sig fast. Hans böcker är läskiga, och för probleamtiska till man vill läsa dem, men hans dikter är fina och handlar om upplevesen av det nära.

Detta är ett annat, men det är vackert eller hur?

Snø og granskog

Tale om heimsleg -
snø og granskog 
er heimsleg.

Frå første stund
er det vårt.
Før nokon har fortalt det,
at det er snø og granskog,
har det plass i oss -
og sidan er det der
heile heile tida.

Meterdjup fonn
kring mørke tre
- det er for oss!
Innblanda i vår eigen ande.
Heile heile tida,
om ingen ser det,
har vi snø og granskog med.

Ja lia med snøen,
og tre ved tre
så langt ein ser,
kvar vi er
vender vi mot det.

Og har i oss ein lovnad
om å koma heim.
Koma heim,
gå borti der,
bøye greiner,
- og kjenne så det fer i ein
kva det er å vera der ein høyrer til.

Heile heile tida,
til det er sløkt
i våre innlandshjarte.

Jag tycker det är en stor sorg, att vi gav oss på livet på jorden, utplånade snön och ersättade det hela med våra fulaste avtryck. Jag hoppas det finns någonting kvar, att samlas runt, när plundrarna har tömt allt de kan får med sig i sina snävt inramade fordon, på fossilt bränsle.

Hade jag vågat så hade jag flyttad ensam in granskogen. Jag har tappat lusten till att se för mycket omrking mig. Snackar om egen? Egen-domlig? Eller bara ganska enkelt, ganska så normal.

Av min fars, vi rundar neråt, ungefär 5000 böcker, så har jag nog bara läst en bråkdel, eller brøkdel på norksan, det vara inte bara böckerna men titlerna och färgerna och blicket som vilade i de bekanta titlerna, min far hade otrolig många bökcer om lokalhistora och språk, norrönt och gammalnorsk osv osv, som jag aldrig öppnade, men han var så ordningsam som jag är.

De stod efter en ordning, som han stävde med att få genom hela sitt liv, han dammsugade dem före jul och kanske på våren? Det kommer jag inte i håg, han var så oredentlig, systematisk, och det var som om böckerna var så otrolig viktiga, att de måtte plasseras på ett sätt som gav honom harmoni.

Det är en rikedom att växe upp i ett bibliotek, det ersätter ganksa så mykcet annat. Men beläst? Jag har ingen aning, jag gick efter en intresse som jag inte kommer ihåg, men sedan var alla min fars böcker om rättvisa, jag måtte vara dum om jag fattade vad som stod i dem. Det var inte allt jag förstod, jag grublade en del, som på Malers bok de nakna och de döda. Jag trodde han var konstmålare, såsom Leonrado Da Vinci, och jag trodde han målade folk både de som var levande och de som var döda, jag tyckte det var äckligt, men jag öppnade aldrig boken.

Det var så många böcker, så blicken gled vidare, och mötte igen de samma bekanta böcker, varje dag, vi flyttade några gånger, men han let dem stort sätt vara i sin ordning. Så inte bara böckerna men permerna fick sina egen betydning och ett blick av igen-kännande varje gång jag mötte dem.

Kan man bli för egen av det, eller var det så redan innan? 

Egen är ett ord som kan höras egendomlig ut, självständig är ett annat. Eller själv ständigt.

Jag känner avskanad av att ha känt mig A4, jag skulle så gärna ha kommit ihåg den erfarenheten. Från och med då jag minns, och då har jag blivit lite större, så har det blivit omöjligt att spegla sig i de andra, sedan man inte delar nästan något. De verkar vara som en fisk-stimm eller stim, som på en ögonblick ändrar riktning. Man står likosm förvånad och ser på, innan man blir uppäten av den stora fisken, som fick alla till att vända. Kan folk vända så fort?

Kan man vara både egen och beroende samtidig? Annars hade jag valt granskogen som bostad, det var ju mest gran i de närmaste skogarna. Se det är frågan, för att bo isolerad i skogen, då hadde jag blivit jätterädd, för alla monster, inte under sengen, men som vandrade i skogen.

Den kunne säkert vara full av vad som helst.