som

tillbaka till Bergen, till Hulen, där stundeterna söp, medan de försökte stappla sig på benen till disco-delen, det är värd sin egen historia, komiken kan gå igång i huvudet av bara tanken, men jag var där också då och då, och i bland hade de riktiga speedy föreläsningar, det var två  fysik-proffesorar, ärlig tönt, som förelästa eller underhöll, om att livet var som att ramla ur 12 vången, och rakt ner i marken, den gången bodde jag i tolvte våningen på Fantoft studentby. Jag hörde vad de sa, och tänkte vilken hemsk bild de gav av livet, i dag har nog de två lämnat oss, de fick rätt, för de smällde nog ner i asfalten med åren oavsett. Man skall inte ge sådanna bilder av livet, vi var som dygnflugor alla i hop, men motsatsen är att tro att man skall överleva allt. Den är lika obehaglig. Om man blir för rädd, och det har jag varit, så finns det ingen livskvalité, meningen med livet blir borta. Det kan kännas värdelöst. Livet är inte det, och det lärde min far mig, han visade mig alla de små och stora under i naturen. Jag har glömt mycket, för visst fick jag in proportionerna på livet, man kan lägga fokusen vart man vill och zooma in det eller ut det.

Meningen med livet är att leva det, och kunde möta det som sker.

För att gå ännu vidare, och placera sig som ur-männsikan, så är det vandraren jag tänker mig, för att man är både den man var och den man blev, och iakttageren, den säkerhetsfixerade, i-fall-det-värsta-händer-vad-gör-vi-då. Den vaksamma, den som försker samla flocken, den ordentliga. Tullet? Det kommer väl då, när inte det andra funkar. Vi har våra roller, och de allar flesta har en funktion i det hela.

fick också några av mina växter lämna jorderiket, eller de fick lämna heden.

Ärlig livet är för kort att ta det för blodigt allvar, och får jag jag en möjlighet till att tulla, så gör jag det, de kliniska samtalen på teven kan ju också ta livet av folk, det är en balans-gång mellan att förmedla kunskap och ren skräck, det finns så många faror i livet och det finns så många problem, man får erfarenhet av att lösa dem, det är meningen att man skall möta utmaningar, för att inte bli helt handicappade. Överstiger problemen förmågan, då har det blivit till ett riktig problem. Men riktiga problem är också till för att försöka hitta lösningar på. JAg har jobbat med mikrosksop under utbidlnignen till mikrobiolog, det handler stort sätt om virus och bakterier och vissa svampar, i mikroskopen kan man förstora dem, hur många gånger var det, de kan bli jättestora, och jag har foton av dem uppförstorade xX eller xY, ja det måste jag kolla, men självklart tar man allmänna hänsyn. Men problemen slutar inte med coronan, livet är farlig, för vi dör av det, men det är också intressant, för det går att lära att möta problemen.

På ett bra sätt.

I dag gick min dammsugare ur tiden, den tappade i alla fall kontakten med kontakten, den var kanske full, det finns många personliga tragedin i hemmen i dessa tider, att dricka kankse känns som en lösning, aporpå full, fast i längden dock, så får man ta itu med det problemet med, ja just med min fulla dammsugare. Det finns så många problem, man för lösa dem, men sedan forstätter de dock oavsett, så enligt min kusins dikt så kan man antignen lösa dem, eller låta bli, livet är full av kommande problem, det är det som ÄR livet.

Det hjälpte inte att byta påsa i den, den har lämnat oss och gick ur tiden just i dag.

Apropå, boken Möglet eller Mögel, så är den redan skriven och gudskelov för det, så behöver jag aldrig att skriva den boken! https://www.bokus.com/bok/9789163995422/mogel/