jag

från skvallertidningarnas framsida.

Det är skamlöshet och jag tror de underskattar publiken, de allar flesta har ett rum innuti sig, som de inte vill fylla med skräp, och det är bara det de erbjuds på första-sidan. Mobbningen har också florerad på Facebook, de satte skrattgubbe under när man skrev något seriöst och så enkelt är det för mobbaren att sänka det.

Det var klimatinitiativet och som i dag heter klimatsans och en kvinna som hette Lena, helt utan skam, skrev hon oändligt med fel information som hon spred överallt på nätet, de kom först upp när man sökte seriös information på Google, det är farligt att leka med folk och det är farlig att underkänna dem med skrot. Jag får bara känna mig tråkkat på, jag har tagit ställning och får möta dagligen skratt-gubben. Försöka uthärda den.

Man kan nå redaktionerna via Messenger, nu har jag skrivit till kyrkan via messsenger, via att söka på deras namn. Kyrkan brukar då inte ge sig på de svagaste.

Skrattgubbarna måste få ett ansikte, utan att solen skiner på dem, så frodas de, de älskar uppmärksamheten, så länge de inte måste stå för det. De bryr sig inte om mig, sedan de inte vill ha några fingrar i ansikten, men jag ser dem ändå. Jag fant jag fant? Just men att använda det till något? Det måste vara på utedassen då, som toapapper eller dasspapper.

Och sedan skrattar man gott åt alla dumhetena? Nej det kommer jag aldrig att göra, det var för dumt till det. Det var skadligt, hälsoskadligt och de som mobbar, brukar att skapa offer, denna gången var det livet på jorden de gav sig på.

Vi lämnar dumokratin åt sitt eget öde ett tag och övergår ett annat tema. Det var en dam på teven, som sa hon var nomad, det lät så fint. Jag är inte det, jag går ganska fort less på att gå långt, jag är ingen odlare, jag försöker lura mig undan så ingen ser det. Äventyrare? Jag har undrat över det mörka draget på farssidan och trots att de själva har släktsgranskat sig tillbaka till de norska kungarna, så lutar det inte bara åt det hållet. Urbefolkning har jag tänkt snällt, men sedan har vi musiken och göglandet, det liknar lite på de omresande folket, och lite åt Askeladden, jag fant jag? Filmen Liv, som blev spelat in på min fars gård på 30-talet, och som jag äger, handlar om fantefolket. Det blir rena spekulationer, min bror har lite av det samma i sig, fast han odlar potatis, ifrån hela världen, lika så gott. Ordentlig, ja visst, men det kan ju alla vara. Nomader går långt, men jag blir fort less, odlaren och samlaren, nej jag brukar inte samla på grejer, jag brukar ge dem bort, så jag känner mig fri. Kanske gillar jag det omresande, för att vi flyttade det så mycket? Inte odlare, jag brukar hänfalla fullständigt i mina egna tankar, och sedan försöker jag smita, det är klart att det inte är bra, samlare nej fast jag fant och jag fant som Askeladden, och jag använder det jag har och får, sedan jag är praktisk, fingerfärdig, jag gillar musik och spela, att tänka mycket? Men det gillar jag inte egentligen så mycket. Naturen är källan, så där är återhämtningen, och visst jag gillar jag även att gå långt i bland, men som levebröd?

Tja det lutar inte åt det kungliga hållet.