även en sorti

Det här har varit en resa mot den jag var och kanske är. Att möta sig själv i dörren, som den sabla idioten på Facebook, en låghalt tönt. Och sedan veta, att även jag har varit tönt där. Som tur är så tar jag den andra tönten, han är långt mera tönt än jag, tänk vilken uppvisning i töntskap. Ett helt livs irritation riktas mot tönternas tönt, och jag känner ingen empati, bara motsatsen. Han borde inte ställt sig fram som den idioten han är. Han kan ingen ting.

Ett helt liv har jag burit på ilskan för töntar på min väg. En annan jag har tagit över rollen som årtusandets tönt. Och var så goda och kom dig bort från min väg.

Så klart får jag dåligt samvete, men att platsera sig där i otida? Det här är inte riktig jag det häller. Att trampa ner andra har inte varit min stil.

Men töntar blockerar nu arenan med sin bristande kunskap.

Det som är bra för min del, är att jag får lära att hålla mun. Även töntar har något att lära en.

Och det här är mindre bra sida av mig.

Fortfarande låter jag mig retas, och en tanke är: måste jag läsa marx, för att sätta tönten på sin plats. Men framför mig står alla ryska författare, och sedan franska och sedan....

Nej jag har inte gillat torr kunskap eller tragedier. Det vore säkert att vara den mest kunskapsrika på jorden, men det går inte att möta alla på hemmaplan. Det är ju säkert olikheter som berikar, ja i alla fall i teorin.

Det jag ser att mina ideal har varit för höga, jackan för stor och skorna ett par storlekar för stora.

Det är på tiden att inse att jag är kort. Och att gilla läget.

dumma dumming. Mera precist kan en inte få sagt det. Och efter det är inte så mycket att säga. Men vänskap var det inte, och därmed är det ett problem mindre. Eller så vill detta utspela om och om igen, om jag inte kan hantera det. Då är vi tillbaka i barndommen där olika personligheter krockade inom familjen. Vi tre i familjen passade inte ihop, personlighetsmässig. Men samtidig är det inte så att de jag möter som vuxen är dem. Alla försvarar sig själv. Och alla menar att de har rätt. Att jag inte har förmågan att underordna mig andras regim, är ju ett problem som jag har. Det är den individualismen som ger miljörörelsen ett problem. Jag kan bara göra det som känns rätt för mig, och har ingen interess av att följa någon. Ärlighet varar längst. Det är för stora personligheter som krockar. Jag hade det då jag var liten, men visste inte att den satt fast, fortfarande. Men vore personligheten ännu större, så ville jag veta att hålla mun, när jag ska. Det blir riktningen.