eller inte trampa

Att vinna ett val på förakt som mest för sina egna väljare. Hur kan det vara möjligt, finns det latent i folk att gilla att föraktas, som masochist ungefär. Det är inte de mest bredspårade folken som valde tramp, det var de han föraktar som mest, de som lätt låter sig leda, han planerear inte bättre tider för dem som valde in han, han använder dem typ. Och vad får de igen? och gillar de det de fick. Är det roligt att använda folk man föraktar till att förakta? Är halva befolkningen bara förakt och hur fostrar man föraktare? Det är enklare, det behövs inga större krav på sig själv, och om förkatare bli normen, så är man normal ett tag. Det är ett sätt att få makt på et gammalt koncept. Det är väl utprövad och verkar funka. i det små och i det stora. Det är tipping point för egoism; vi ser upp till egon, annars hade de inte funnits i massor; men det är en hårfins balans, och när den har tippat över, iklär den sig i sin värsta kostym.

Vore det ett kostymbal, men det är det inte.

Byte utbyte eller paracit? Det finns tre roller, du kan vara byte, kunde utbyta eller var paracit. Det låter inte bra eller hur? Vem vill vara vad? I relationer, i ektenskap, på jobbet kan man välja i bland och i bland inte. Att vara byte är att tappas för allt från värdighet til energi, att vara paracit eller predator innebär att suga ur medmänniskor på tid ork glädje tid kapacité, till egen fördel. Att välja att ta ifrån någon något utan att ge tillbaka något kan ses som en snabbkarriärväg, att nå högsta topp eller högst på pallen. Men står partnern din på knän, så är det inte egen prestation, det har gjort någon till ett byte. Och det finns inget annat en cynism kvar. Vad skall man med en blodfattig partner, byta ut den, är det det som är ett utbyte? Ja säkert, men utbyte är som bäst när båda parter har glädje av samvaron, där hierarkin inte kräver underordning och att någon är byte och någon parcit. I ett utbyte sker ett kunskapsgivande mellan båda, begge lär något med att ge något och att få något. Vem vill vara vem? I dag är höjden på pallen måttet på om du lyckades. Men om vägen dit går via paracitism, så smakar det surt eller hur? För liket du lämnade var högst levande innan.

Som ein haustar så sår ein, kva sådde vi og kva haustar vi.

I dag har vi trump ved makta, og eg ventar på dominoeffekten, er det trump vi haustar av det vi sådde. Gjenom decennier har vi odla på vinnnaren i sport og dei seinaste åra har det ekskalterat i vinnare i talent og idoler i matlaging og i naturbehersking. Dei finns ein vinnare, men fram føre alt ein mengde tapare. Vi har i mange år odla på at setta seg sjølv i framsetet, ta plass ta ordet, sega nei. Vi har odla fram at mitt ord er viktigare før meg enn ditt, at min plass er viktigare for meg ein din. Vi har odla fram kor viktig akkuart eg er.

Kva var det vi ikkje odla fram, og kvor vart det av alle dei som likar og vaska andres føtter? Og dra andre opp av grøfta? Kva dyrka vi ikkje og kva hauster me ikkje? I dag har vi dyrka fram veldig mange kristelige og ukristelige folk som ikkje liker andre, som tykkjer at me skal ta i frå dei andre dess privilegier, som tykkjer at andre skal ikkje ha det som er vårt.

Kva var det vi ikkje dyrka fram og kva vart det av det. Vi har lenge fått veta att snill er synonymt med dumsnill. Det er ikkje ok å vera snill heller. Og vaska andres føtter? Æsj!

I dag tar ikkje lekaren i ein lenger føre han kikkar deg ut. Æsj tenkjer han kanskje, den høgutbildade lekaren innan han sender hen på dør. Var det det vi haustar av det vi sådde? Kva er nestekjærleik i dag? Er det det samme som pedofili? Ja, eller synonymt? Kven vaskar andres føtter, æsj! Er det dei vi imporeterar av folk, vi vil ikkje ha invandring heller, berre om dei kan vaksa føtter?

Att velga sin kamp? Kva er det i dag. Fri hasj åt folket! i dag kjemper vi før våra menniskorettigheter, vi kjempar for viktiga saker som min rettighet til fri hasj, det er dagenes ultimata menniskorettsrettighetskamp? Männikosrettigheiter som klart vatten og frisk luft er da ikkje nokon attt kjempa før, den er jo overallt og er alldeles fri. Eller?

Medan ein fortvinande liten del av befolkninga, någon udda folk så långt på venstersida at dei har ramla utfor stupet, kjempar for frisk luft, reint vatten, reint hav og reint jordbruk. Det er då ingen menniskas rett heller? At vi held på med eit kolektivt sjølvmord, der vi snar bor alle på ein soptipp, og i framtida må sloss for myglade brødsmuler? At vi som er som mest speialiserade som djur og mest avhengige av ei frisk jord for å overleva? Ja men så klart, det er då ingen ting å kjempe for? Det er ikkje mitt bord? eller mi jord?

I dag kallar vi dei kjenslige for høgkjenslige og dei ukjenslige er normen? Om dei kjenslige må kjempa for å bli verdsatte, så er ukjenslig normen og normalt? Om det er normalt, så får vi ikkje klaga på trump? Kan det vara at vi haustar det vi sådde, det går mot sju magre år etter alle feite, vi haustar det vi sådde i velmaktsdagane. Vi haustar på alla dei som kan trumpa?

Ja eg berre spør? eller spyr.

Redan som barn visste jag att jag hade dragit nitlotten i min geneteiska arv och kön. Inget av det jag var blev ivaretagen, det blev använd på olika sätt. Att vara stark var inget komplimang i min familj, det var något att ge sig på, och att vara hövlig och ordentlig var hemskt provocerande, tyckte de. Allt jag var, var något att plocka bort, det stod i vägen. Att vara låg var mycket mera beundransvärt i min familj. De gillade dem som trampade. Det var konsensus i min familj, och det var majoritetsbeslut som galt. Det är otroligt hur mycket det går att bära över lång tid utan att kollapsa, men inte i det oändliga. En vacker dag då det är tillräckligt tungt tar det slut. I min familj var en antigen problembärande eller problemundivkande, någon annan fick bära. Då jag gifte mig, visste jag intet om detta, så jag fortsatte att bära, tills det blev till insomnia, utmattning och sorg. Sorgen var så stor. Och arven vi gav vidare skral, det skall vara ett givande och tagande, att föra vidare rollerna som problmbärare eller problemförnekande, är inget bra.

Och det får bli en problembärandes erkännelser.