eller

Sedan slutat på 80-talet har jag jobbat ideellt för vår gemensamma natur och miljö. Jag har jobbat i motvind och för döva öron. Man kan säga att jag har gjort ett dåligt jobb, eller man kan säga att folk är döva. Det kvittar. Jag har nådd en punkt där jag inte vet om jag vill jobba ideellt mera. Medan folk röstar på tramp, så blir jag överutbildat om världens elände, och jag åstadkommer ingen ändring. Medan kusinen gör kometkarriär, så sitter jag ibland all världens problem som media medvetet underrapporterar. Och sedan får de trumpar och trampar som presidentar. Nej för fan! Efter att ha lysnnat på P1 sommarmorgon, där en man paratade om hur man överlever, har det växt fram ett ego hos mig. Jag har ingen informationsplikt för alla dem som inte lysnnar, jag har en skyllnad emot mig själv att bevara mitt själv. Jag vill söka ut av storstaden, helst emot en gamenskap, eller gemenskap (gamar är säkert trevliga de med) där folk kan tänka och de kan skilja på fakta och alternativa fakta, där de inte bildar strikta hierakin, då änder kvinnan på köket, nichts für mir, och där jag kan njuta av det jag försöker rädda, naturen. Att sitta i en storstad och försöka rädda något som inte vill? Är det jag eller dem som är dumbrummar? Min familj man och barn är i en annan fas, de är i start- och karriärfas; det jag kan göra är att bygga upp ett alterantiv ett annat ställe. Är det realistisk? Väl det återstår att se.

Vi är vid en mötespunkt, där allt i vår hemska livsstil hinner i kapp oss, allt från överandvänding av antibiotika med antibiotikaresistens, totalförstöring av natur och miljö med förlarad resiliens, och en övertro på teknik där all kommunkation går på samma nät, all infrastruktur i en överbefolkad stad leds via de fattigas tunnelbanor på ett elnät, och de rikas överproportionala bilpark förpestar alla andars liv, och tipping point är när allt detta havarera, och det är en tidsfråga. Politiker krigshetsar, får med sig en befolkningen som inte gillar naturen längre. Och när dessa fyra faror möts och får övermakt, så finns det inte någon mening att invadera sina åsikter på andra, så långt helt verkanslöst. Det är att kasta bort mitt liv. Är det egoism. Nej, den dagen min kunskap behövs så har jag kvar den, men jag orkar inte mera, jag orkar inte att mata med tesked in ett budskap de inte vill ha. De är vuxna människor, och har precis som jag ett val. Men de har fölarat ännu en röst för naturen, den är och blir skyddslös, men jag vill hinna njuta av den innan min tid är förbi. Jag lever inte evigt och kan ännu njuta av det som är kvar, det blir nästa och nästnästa genration som får ta bördan, ja jag har barn som jag älskar. Men framtiden kan inte jag välja, folk röstar på tramp och sd ju, de vill inte ha det samma som jag och de skall få det som de vill, men då utan min närvaro. Jag packar och drar snart. Och ni släpper mitt tjat.

nummer fem: det är ingen skam att vända. Tja lite skämmigt känns det, jag borde ha vänd för länge sen. Felbehandlat i vården som några och 20, förlorad framtid, fölorad självkänsla, 10 år med insomnia, alltid själv självare självast. Nu 100 och 30 år senare, går det att se, det går att samtala om och det går att vända. Gemensam nämnare i min historia är att bli övergiven, och hur man hanskar sig fram själv.

Hur vänder man kurs, ja allt för mycken ansvarkänsla, all ensamhet, allt ansvar, alla bördar, på ett lite barn sedan undgdom och sedan ung vuxen och sedna vuxen och sedan väl vuxen. Och ingen som bär med. Bara bära själv, bara själv, bara bära.

Vel livet handlar om ansvar, det handlar om att bära, men det handlar om lite till. Alla mina göralistor långa som ett ont år, i dag fyller jag i ett gilla för varje göra, det måste vara balans. Ja i alla fall ideellt sätt.

Den sega tröttheten som kom, gjorde kursändringen till ett måste. Jag kunne ha burit och gjort till jag dog under bördorna. Ingen såg, ingen bar med, ingen brydde sig om att jag bar och bar och bar, de bara inte gillade när jag blev för trött, för då bar jag inte gott nog. En kvinna i ett västlig land som stuper under sina bördor, hör inte det Afrika till. Nej troligen inte, det handlar om empati, ansvar och kärlek att bära tillsammans, att inte låta någon bära till hon går på knän. Och skuldbelägga för att det inte bärs tillräckligt snabbt. Stark är kravet och fallhöjden är stor, tiden går åt och hela det mänskliga potentialet med. Kan jag skuldbelägga någon. Nej det är en syssel som inte gör någon väl. Jag var uppfostrat till att bära till knän veks sig under mig, jag kände inget annat, och säkert inte de som lät mig bära häller.

Att vända, ja det är nästan lika svårt som att vända klimatändringarna, det är ett inlärt beteende, och där jag tenderar att agera på autopilot: Ansvar plikt yes, och sedan hanka sig tillbaka: Roligt gilla tjes, fast det inte ger utslag dirket på belöningsystemet. Så tvinga sig försöka tänka: Roligt gilla glädje liv röra. Att det senaste låter Natur-likt eller naturligt. Tja det beror på, enligt Retoriken. Men viljan att leva är stark, jag vill leva, viljan drar mig vidare genom dagarna tröttheten motlöshet regn och storm, och viljan vill att jag väljer livet. Och livet är någor mera än 100 års maraton. Livet vad är det egentligen när det är som best? Ja det kan nog bara känslorna berätta. Jag hoppas jag får höra den berättelsen, jag väntar på livet.

eller rimliga gränser. Gränser låter som en mur, eller som bomvägar över hela fjället, du ser aldrig fjället för bara gränser. Gränser låter som att bli skjuten när du puttar stortån över den.

Rimliga gränser låter bättre. Jag måste lära in nya, det går inte att ha eller vara dygnöppen, det går inte att sitta och vänta tills andra blir pensionärer, tiden är för kostbar, och den räknas ner.

Rimliga gräsner låter bra. Det är att inte köra cykel på rödlistade arter, and inte köra moped på alllvaret, att inte köra traktor i mossan. Rimliga gränser är att bara ha öppet för dem som betalar för sig, som diskar efter sig, som städer när det behövs.

Rimliga gränser kan flyttas, de är rimliga efter vem vad varför hur vart och vilken. Rimliga gränser beror på, de rimliga gränserna är mina, jag är ägare och bara jag kan och vet. Innanför gränsen är mitt, innanför gränsen finns något jag måste skydda om jag skall kunna leva, innanför finns det som jag bara visar dem som är värdiga.

Alla är välkomna, men över gränsen är bara för dem som säger tack och förlåt, det är det som läkar gränsen, läkare utan gränser gör andra väl, jag gör mig och de som tycker om mig väl med att erbjuda en gräns. Där står jag och har bara öppet för dem som stannar och frågar om det är ok. För de andra är det en gräns och de blir inte skjutna eller bortkörda om de kliver över, men om de gör det flera gånger så är de inte välkomna.

Det låter rimligt eller hur?

Är vi passiva offer för framtiden alla i hopa? antaglligen. Framtiden har gått amok, och metaperpektivet är borta. Måste vi följa utvecklingen som om det inte var vi som styrde den? Om vi känner främmandegöring, kan det handla om att vi inte känner oss igen? Om vi skall fira midsommar, en riktig fin svensk tradition, så finns inte midsommarblommorna längre för där står ett biltema eller fem.

Något av min ursprungliga respekt har försvunnit, och det har kommit något annat. Det är att jag har gått less. Gammal kunskap vet att inget kan växa in i himlen. Nu är vi ute av kurs medan ekkorhjulet snurrar fortare och fortare. 

Det var ett metaperspektiv, eller så var det inte det.

Den ultimata frihet eller den fria viljan, vad är det?

Är det att kunna välja mellan kolera och pest? Är det att kunne välja öppen förskola, fri folkskola, juridik, eller inte. Är det friheten du når om du kämpar tillräcklig, och då fick du det inte, för att du inte kämpade nog. Är det den individuella frihet och vad betyder det. Är det den frihet du får när du binder andra, så att du själv kan få göra som du vill? Möjligen. Är det känslan av frihet, när du äger det största huset på ås-sidan med största poolen, utsikt över havet, värme, och utsikt över alla dem som har det sämre, men som du inte behöver att möta blicken till, och tjenare som gör allt obekväm jobb, så att du bara behöver upp och ner från poolen i värsta fall. Det är så de använder pengarna många av dessa plattfomer vi använder. Frihet! är det att välja mellan tjuga olika kaffesorter med associerad smakstillsats av pestidicider?

Om markandskraften är fri, så är det den vi sörvar, med vår frihet? nej med vår anpassning, och vad anpassar vi oss till? Att marknadskrafteran är självregulerande, tja, noshörningen har aldrig varit mera attraktiv att utrota. Marknaden ger så många möjligheter? och den är i dag specialiserad mot våra belöningsystem, alla sitter med sin mobil på t-banan, det vore som de är ett, så är vi fria? Så då blir frihet synonymt med egoism? Är inte det bra? Samtidig är det frihet? att ständig måtte passa på sina pengar. 

I Antiken det första demokrati var 10 procent fria, det baserade sig på 90 procent ofrihet, kvinnor var självklart ofria, och för varje fri man var det minst 9 ofria, och dessa ofria männen kan aldrig identifiera sig med annat än män, pga av status, och är därmed med och befästa ofriheten. Vad gör dessa såkallada fria män, ju de briljerar med sin genialitet, och de har sedan antiken befästad sin position i historieböckerna. De flesta antika män gillad andra män, ofta yngre, och det de sade plågar de mig med på retoriken, det de sade räknas nästan för guddomlig, men var det nu så genialt egentligen? 

Men nu har jag hamnat snätt i all min frihet på denna blogg, jag är ju inte man, inte därimellan en gång. Det går att diskutera frihet även politisk, alltför många naivister finns, och för män verkar några tro på anarki som frihet, och då är det säkert inte bara naivt men säkert även egoism. Att i dag får berätta om sin ofrihet på teven, har vi inte kommit långt då är inte det stort? Eller är det som min blogg, bara blottande. Den som lever vidare får se.

Här i dag har teven låst sig med rosa färg och är ljudlös, och det får inte att ändra varken kanal eller färg eller ljud. Hos Malou sitter alla ljudlösa idag i rosa skimmer.

Det är möjligen den maksimala frihet, att sitta i ett rosa skimmer, eller inte.

Det var slitsamt, nu mår jag bra nog och får ta itu med känslorna på lager. De är lagrade och avpeglar inte sanningen. Jag har i grunden all ting och tillhör de priviligerad, då jag har medlen till att lämna de situationer jag inte gillar. Och jag har inte elaka folk runt mig, bara självupptagna, och det kan jag kallas med. Jag vill inte fortsätta att skriva, det drar mig nu in i att vara låg. När jag börjar uppfostra folk på t-banan och stadens kafeer, så är det på tiden att åka vidare. Det går inte att fostra redan vuxna människor i fosterlandet. Jag har inte den myndighet, och den speglar en trötthet, som inte är konstruktiv. Jag har sagt jag skall sluta här, och sedan ha återfall.

Detta var ett återfall; ursäkta mig.