även en sorti

är delvis flashbacks, som bilder och doft och ljud, som kan ge bilder, och även kroppsminnen som är övertydliga. Jag går som en sebra utan glasögon, och med norskt s. Jag kan inte gå. Konstigt. Men det är även minnesbilder, som är splittrade, dvs de hänger inte samman i kronologisk föld. Men som tur är finns det en rödt tråd av minnen innan eller en livlina. Jag tappar lätt orden när jag skriver, eller meningar. Det som har viktig är drömmarna, på natten. Jag lärde av psykologen i Bergen att ta drömmarna på högsta allvar, och sen dess scannar jag igenom drömmarna på morgonen, som regel. I många år var det hus och där inte jag bodde, sedan var det ollika typer hus, jag dörmde mycket om farligt vatten, som rinner över, som sipprar in, som är stort och hotfullt. Just vilka minne det tilhör, vattnet, det vet jag inte. Men nu behöver jag nog inte veta mera, om jag ska få ett liv. Det här perioden har inte drömmarna varit roliga. Jag borde uppleve fina saker för att byta ut reporotoaret. Psykologen i Bergen gav mig många verktyg, jag har haft tur med många av de folken jag mötte undervägs. Och det är jag tacksam för. Utan vore det inget liv. Det blev som broar över farfulla vatten.

Jag blev så straffad som barn, särskilt för det jag inte gjorde. Nu får jag ta straffet då, när vi inte håller tyst om sådant vi inte får prata om. Det känns hotfullt att släppa ut familjehmeligheter och andra hemligheter, eller hemlisar. Men det är nu inte bara familjens skuld. Jag kan inte glömma ordet inte i meningar. Det räknas inte till meriterna och hela samhället straffar på det sättet, när de möter något som många har i bagaget.

hade börjat och jag god väg att lämna förtiden, hamnade på den rätta utbildningen, och trivdes egentligen gott med ideellt miljöarbete. Men det sista halva året skulle påminna för mycket om då, hemlöshet, utsatthet, även känslorna av att det var med flit och målinriktad, och något på djupet gick i gång, även de dystra miljöscenarierna och valet i Norge och usa. Det hela tog nästan mitt liv, eller så var det jag som upplevde det så. Jag tar inte lätt på livet, jag kan vara lättsam, för det är jag. Men bakom finns en djup brunn.

Och nu är det timeout. Världen kommer aldrig till att bli helt den samma igen. För min del.

om ett gäng stora grabbar ber dig stjäla äpplen och sedan ger fyraåringen dem en läxa om hur fel det är att stjäla. Ja antigen går de hem eller inte. Jag är redan skadat då, så de gick inte hem, eller det gick inte hem hos dem, eller de gick hem, efter ett tag. Det här är ingen kvinna från Thailand. Det var en liten tjej. Övergrepp är aldrig roliga, antingen det gäller på kvinnor från Thailand. Eller stora och små flickor världen över.

Om det var precis så det gick till? Av och till får en sy samman bilden, när det inte går att pyssla den ihop. Ungefär sådär, troligen.

Enligt minnesbilden överlevde jag nästan inte. Jsg blev lämnat. Och där kom en skada jag har fått slita med, för jag överlevde så vidt det var, det var helt på gränsen eller över? Men hade ingen att berätta det till. Tilliten hade blivit borta till mina föräldrar redan då.

Jag kan inte exakt säga vad som tillhör vad, minerna är som pusselbitar, eller ett fönster som har gått i tu eller i splittrar. De finns minnarna, men i många bitar, och utan ansikten.

Jag var hemlös på den tiden. Från och till, då ytterdörren var för ofta låst. Orimligt ofta.