även en sorti

min mor äger storthetsvansinne. Jag tror hon brottas med den. Den är ofrivillig fast förödande. Jag var glad i båda mina föräldrar och är det fortfarande. Vissa saker går aldrig över, så som med kärleken. Ganska enkelt är det så för mig. Och så är det nog för alla barn. Däremot kan kärleken ta vägar som lidande hat och hämnd och likgiltighet. Då har kärleken kommit på vilda vägar.

att min mor hade storhetsvansinne och min far högmodet. Hur blir det då? Alldeles omöjlig för dem båda, och sedan så klart skadas barnen. Det blir ett orimligt pyssel. Ok det psykologen sa om tredje generstionens friskhet, barnen efter mig och min bror. Jag hoppas verkligen den poletten plingar ner. Det här är nog tok, och nog är nog nog? Eller hur?