Jag arrangerade sprinttävling med Anna och Tjejen i eftermiddag. Anna har sprungit 60 metern på 9.0 på högstadiet och jag på 9.6 eller 9.7, det ena är en illusion. Det var en riktig allvarlig tävling, och jag blev
jättearg på Anna då hon vann. Jätte jättearg blev jag och pönskade ut krokben i revansjen. Ääää tror du ni inte hon vann endå. Attans tusan vilket nederlag. Jag kommer inte över detta på
ett år, minst. Tänk att bli tvåa, vilket nederlag. Det var bara att Tjejen, och hon är så liten att är omöjligt att ha koll på, var med. Det blev kanske inte silver men brons. Attans tusan.