även en sorti

Nej, får får lam!

Det måtte bli jobbig både för mig och dem på retoriken. En norsk raring, så lite normativ, att det måtte bjuda på problem. En måste veta vad normen är, för att skriva om den. Från en folkskollärare, som gillade ordskämt, samlade jag på mig många.

Vad med denna? Jag såg och såg och var jag såg så såg jag såg vid såg. Eller vart jag såg?

Och sedan: hadde jag hatt den hatt jag hade hatt, så hade jag hatt en hatt. På svorska. Eller: Det ble værre och værre å være på været, for været på været ble værre og værre. 

Efter att ha blivit utsatt som litet barn drog jag mig tillbaka och försökte bli osynlig, men ja, jag blev duktig på det med. Men en dag kommer den jag var, i kapp mig. Mina spionkläder, blir till slut de mest synliga, och jag som inte vill synas fortfarande, får jätteproblem.

Jag skäms till döds när jag blir översynlig.

Jag i tevestudion blir en katastrof. När jag sitter där maximalt obekväm, ser jag kungen gå förbi, han skall ha nyårstalen. Och automatisk lämnar jag tevestudion, och pekar och säger högt och skrattar och ropar: nej men där går knugen. Knugen just, det får en ju inte säga på teven, och självklart ramlar just det ur munen. 

Tyvärr, om det står på en knapp, rör inte!, trycker jag automatisk på den; jag som president? Och inte skulle Trycka på knappen?

Ja, det blev helknäppt med mig i den rollen. Eller hur?

och så var det klagan, att de orkar sitta på faceboken, de är så otroligt ordentliga, jag dör för att det inte händer någon ting där sedan sista gången jag var där, det är som en evig ingen ting, som en oändlig såpserie, om ingen ting.

Men sannorligen är det jag som äger problemet, att hitta sammanghanger där jag kan vara jag. Visst är jag beroende av gillanden, i genomsnitt en och en halv som jag får, ger en långsam och pinfull död i förtid. Jag kommer fran familjen originell, kamuflaschfärgen klarar inte att dölja det, det blir fel signal när jag kommer som spion och jag går bak och fram och upp-och-nervänd. Originaliteten är ju som ett rött skynke, som jag försöker dölja på bästa sätt. Otrolig familj jag kommer ifrån!

Det är ingen fara där alltså, kom precis som du är, för där är allting lika onormalt normalt!!!

Men det hörs nästan ut som ett hot.

Jaja, jag måste nu ha rekord i att skriva så mycket om ingen ting. En var död om en ska läsa allt jag har skrivit, om absolut och ungefär ingenting. En originell nerd? Det går inte att rikta klagan utåt, om jag hade hållit tyst, så hade världen haft det lugnare.

Det finns klagomurar för Sådanahärre åkommor.

just precis, man ska aldrig ta försiktig i.

Har varit hos Anna, en vanligt ovanlig dam, som är fin på insidan och bryr sig kanske inte tillräckligt nog om utsidan, då vore hon miss Sverige. 

Det är precis som min far, han levde på insidan av sig själv, så han förstod aldrig hur liten plats han tog, och jag skulle såsom min far, framtill den här hösten, då jag försto. För att jag hade min värld innuti, så förstod jag inte hur lite utrymma jag tog.

Jag klarar inte känna att jag haft någon mor. Det är tomt där hon skulle varit, jag klarar inte att känna någon identifikation, det går att andra hållet där. 

Jag hade ingen uppfostran, via far och alla hans böcker, formades världen, via barnböcker och vuxenböcker, ja jag började nog 10-11 med vuxenböcker, det var ju alla fars ideal i bokhyllan, inte en bokstav var vänd åt fel håll, allt pekade i samma riktning, högmoralen, och jag trodde det var normen. Jag trodde det var så att alla som hade lidit orätt var de normala, jag trodde allt lika bokstavligen. Sedan jag har en lugn personlighet, gick det att leva hyfsat efter alla kloka ord, men däremot skorrade hela världen jag mötte. Det rimmade inte, bara, det såg fullständig upp och nervänd ut alltihop, så ni förstår säkert hur svårt det skulle bli att sätta världen på endan, eller var det ändan, kanske?