även en sorti

På ett sätt gillar jag omöjliga uppgifter, som retoriken då. Men jag misgillar så att ringa och höra hur jag registrerar mig. Det är bøygen enligt Ibsen. Jag kommer aldrig runt, och kan låta vara till det är för sent. Nu har jag en ursäkt, jag har ptsd, men nu är jag lite friskare och kan tänka igen. Då far kraven på mig i taket, jag har en extrem grad av prestationsinriktning, jag kan pressa mig intill jag dör, nästan. Om jag inte klarar att registrera mig på kursen, för att jag varje år glömmer hur det var att regisestrera sig, så får det ju vara då? Nu kan jag inte klara den biten, inte denna veckan troligen, och sedan går ju tågen i blant brutalt ifrån en. För att jag inte sprang fort nog, eller för att jag mötte Bøygen??

Ja du den ena en ursäkt, den andra inte, eller omvänd.

Om allt jag laddas med har intentioner, då finns inte krativitet. Allt har inte intentioner, inte varje punkt eller varje komma. Det finns någonting bortanför intentionerna, allt är inte för att argumentera, det handlar om utryck och inte påvekan. Nej inte alltid. I vaje männsika bor det något mera. Några av oss dör om vi inte får utrycka oss, det är helt utan intentioner om någonting annat än att t.ex få andas. Om det skall upp til diskussion om jag får andas eller inte, är ett annat tema. Jag är ingen retroiker. Velenheten är inte retorisk. Den är fast inom sina ramar. Det är jag som är velen och inte retoriken.